Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Om förlof, väbel!» sade Moilainen. »Jag vill se, om
bocken jag sköt innan jag går. Jag tänker han icke be-
höfver hvarken kulor, krut eller gevär på den här resan.»
Därmed gick Moilainen bort till sin fallne fiende och kom
snart åter med de nämnda sakerna.
»Jaså,» sade väbeln, »här föll ock en. Nå den få vise
om sedan. Du må behålla hvad du tagit, ty bössor behöfs
nog dit ni komma. Fort åstad!»
Våra finnar voro rätt belåtna att få lämna vaktgöringen,
då där erbjöds föga utsikt till någon strid på fulla allvaret.
Efter de underrättelser de bekommit vore också skyndsam-
het af nöden; de togo därför ut stegen. 1 den marken var
Pavo väl hemmastadd sedan Krabbefejden och hade ej glömt
de små stigarna, ej heller de kullar och höjder han kunde
taga märken af. Marschen kunde därför gå tämligen rakt
på målet, ehuru det redan var nedmörkt. Då ban var nära
den stora stig som gick mellan skansen och Helgeboda
stannade han för att rasta ett ögonblick, villrådig om han
skulle våga gå den, eller draga sig norr om den och bestiga
det höga berget vid sjön Vällen. Därifrån kunde de i
ljusningen upptäcka gränsvaktens rökar och däraf se, om
Spak med sitt folk stod norr eller söder om sjön. I ena
fallet hunne de bonom en halftimme tidigare än i det andra.
»Vi få lita på vår lycka,» sade Moilainen, som han gaf del
af sin tvekan.
En timme därefter visade Bokko sig orolig, satte nosen
i marken och lät höra ett doft morrande, hvilket föranledde
männen att sakta sina steg och ljudlöst följa hunden i
spåret. Plötsligt glimmade ett eldsken fram; de stannade
strax. »Vänta här, Moilainen!» sade Pavo. »Jag vill ensam
se hvad den elden belyser.» Därmed försvann han i dunklet.
När Pavo kommit närmare elden såg han, att där blott
fans en man, sysselsätt med att intaga sin aftonvard, men
märkte också, att hans bössa låg så nära honom, att han
ögonblickligen kunde fatta den. Af kläderna kunde ban ej
se, om han var svensk, norrman eller finne; men på rörel-
serna trodde han sig igenkänna en landsman. En ensam
man fruktade Pavo icke. I ljuskenet där mannen nu stod
var han helt och hället i hans våld. Pavo kunde nedskjuta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
