Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Pavo kom icke. Månen gled allt högre och högre
upp på himlahbvalfet, och snart kastade han sina strålar
ned i det lekande vattnet. Då kände Gretti sig orolig och
giek bort till den stora sjön för att lyssna, om männen
hördes till; men intet ljud förnams i den stilla kvällen.
Helt hastigt hoppade hon till och stirrade på en mörk punkt
som just nu blef synlig på den fläck i vattnet där mån-
skenet låg som klarast. Punkten närmade sig. Var det väl
en björn som kom öfver sjön till stranden där hon stod?
Men så glimmade det till, så hördes ett plaskande, och med
detsamma kunde hon se en man stående på något mörkt
föremål, som flöt på vattnet. »Ah, där komma de!» utro-
pade hon gladt och lät höra några locktoner, liknande dem
med hvilka vallkullorna bruka hälsa hvarandra.
En hväsning hördes nu, och den visste Gretti betydde:
tyst! Hvarför de manade henne att vara tyst visste hon
ej, men fruktade en olycka eller fara.
De kommo helt sakta allt närmare och närmare, skju-
tande flotten fram med långa stakar. På flotten låg ett
par mörka föremål, som väckte Grettis nyfikenhet, hvarför
hon, så snart männen voro så nära, att de kunde höra en
med dämpad röst uttalad fråga, sporde: »Hvarför skall jag
vara tyst?» — »Näcken kommer eljes och tar dig,» sade
Pavo gäckande, »om du väsnas.» — »Er borde Näcken taga
som lämnat mig ensam så länge. Hvarför ha ni gjort så?»
— »Vi ha satt ut fällor och giller för bäfrarna, och här ha
vi redan två.» — »Ah, så lyckligt!»
Under tiden hade männen stakat flotten midt för deras
läger och stego nu i land där Gretti redan stod.
Bäfrarna buros till elden, där Gretti nu beundrade
dem, utan att dock kunna fatta, att deras skinn betalades
så högt af de rika, och att folk ville ha de illaluktande
läkepåsarna (gallan) det kunde hon platt icke begripa. »Men
lyckliga ha ni varit i dag.»
»Har du varit lika lycklig, Gretti, få vi väl äta oss
mätta af laxöringar?» — »Åja, nog räcker det till åt er,»
sade hon och knyckte på nacken litet, och mer behöfdes
icke för att de skulle förstå, att fisket icke varit så sär-
deles bra. Men det visste de mycket väl förut, ty den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
