Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»det är en räf hundarne fått upp; den bryr vi oss ej om.
Stanna, jag kommer till dig; vi skola gå åt annat håll.»
En stund derefter voro vi alla tre församlade, alla miss-
belåtna med räfdrefvet. Nu skulle vi taga upp en hare i
rappet ty här i löfskogen funnes de. Så gingo vi in bland
buskarna och höllo ett fasligt rumor. Snart stötte hundarne
upp en hare, litet derefter small ett skott, så ett till, så
lockades på hundarne, och så gick drefvet rätt åt mig. Om
några minuter skymtade haren fram mellan buskarna. Så
small det äfven för mig, och der låg haren. »»Alles tod!
Hurra, hurra! Lefve jagtkungen!» ropades. Åter voro vi
samlade.
Men nu hade vi fått tillökning i hundantalet. En figur,
som sade sig vara skollärare och hade i pension hundar till-
höriga en af våra bekanta, hade fått höra oss och släppt lös
hans hundar, dem han vid tillsägelse skulle ställa till vår
disposition. Sjelf hade han kommit för att hjelpa oss skjuta.
Hans opåkallade uppträdande väckte ett ögonblicks förstäm-
ning, men den varade ej länge; med hundarne före oss gingo
vi åter in i buskarna för att få en hare till på benen.
Detta lyckades ock ganska snart, och nu var det icke
blott ex jösse som blef upptagen: de voro två, och det gick
för brinnande lifvet. Från en bergkulle såg jag, hur det
lyste i en svedja; der hade den ena haren passerat fram, och
dit skyndade jag. Innan jag hann dit small det nere på
sveden. Det var Kalle, som ropade: »Alles tod!» Nu hade
jag klart för mig, att det icke vore så illa bestäldt med
Kalles ben som jag trott, ty jag hade raskat på rätt fort
för att hinna fram, men ändock var han före mig.
Då drefvet fortgick på den andra haren, brydde sig
ingen om att gå till Kalle, utan vi passade upp på den.
Ledsamt nog, blef det tappt, och hundarne kommo fram,
hvarefter vi ropade oss tillhopa och anträdde hemmarschen.
Vi hade endast gått en liten bit då hundarne fingo upp
igen, och det gick ett stycke från oss längre upp i berget,
der hundarnes skall dog bort. I stället fingo vi höra en
hund med starkt skal] drifva i närheten af vårt kvarter.
»Nu äro Emtervikarne komna! Studenten och de ha
släppt på hemma i backarna,» förkunnade Kalle. »Tyst du!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
