Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett vassblad; men den var ovanligt stor och för mig all-
deles okänd. Jag tog den och gick i land, eller på det torra,
för att studera den. Ju närmare jag skärskådade den, dess
besynnerligare föreföll den mig.
Han var lika lång som en vanlig papp-patron, men något
smalare, mörk, men skiftande i många färger, och hufvudet
hade icke så liten likhet med ett elefanthufvud. Då jag,
som sagdt, icke visste, hvad det var för en förunderlig larv,
stoppade jag in honom i en tom patron n:o 12, hvilken han
alldeles utfyllde, och band ett papper deröfver för att sända
den till en vetenskapsman.
Så framåt igen till den stora, med pors, starrgräs och
odonbuskar bevuxna mossen. Der måste, om någonstädes,
finnas fågel. En timme torde jag dock ha gått och vankat
innan Hallå fick slag och strax stånd. Vi vore nu inneien
med marskog bevuxen del af mossen. Som vanligt, flög fågeln
upp innan jag hann inom håll, men tog en sned riktning
och kom så nära, att jag vedervågade ett långthållsskott,
då han flög öfver en glänta mellan träden.
Fågeln föll, och jag såg åt hunden. Denne stod ännu
styf. Åh, här var flera fåglar! Hastigt stoppade jag in en
laddad patron och gick fram. Då lyfte en ungorre och
strax derpå en till. Båda föllo, och så in med nya patroner,
ty Hallå stod fortfarande. Några minuter derefter hade jag
tre orrar till och hade dessutom bommat på en, och en hade
lyft under det jag satte in patronen. »Sök, Hallå!» Det
blef dock snart klart, att inga flera orrar funnos.
Nu upphemtades det skjutna. Jag var glad åt jagten
och glad öfver att jag hunnit så långt, att fåglarna icke
voro skrämda, och glad å Hallås vägnar, ty då han kommer
med en orre i munnen, då är han så innerligt förnöjd och
icke så litet stor af sig.
Länge nog fingo vi gå i den våta mossen, der man
sjönk ned öfver foten för hvarje steg, innan Hållå åter fick
känna, att fåglar der gått fram. Men hur noga han ändå
genomsökte en betydande terräng, fingo vi ej upp. Solen
var ock vid skogstopparne då vi hunno slutet af mossen och
sjön samt anträffade en stor timmerväg jämte en koja. Nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
