Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vägvisaren.
En lördagskväll år 1844, då jag och min kamrat W.
slutat våra göromål för dagen, blef fråga om hvart
vi skulle gå, ty jaga skulle vi, det var gifvet. Söndagarne
voro vi fria. Vår husbonde, ehuru den personifierade ordent-
ligheten sjelf, sade aldrig något om att vi voro ute i skogen
nästan alla helgdagar. Det var ju den enda dag i veckan
vi hade någon ledighet, och tillfälle till annan förströelse fans
icke den tiden vid det nyanlagda Koppoms bruk i Jernskogs
socken i vestra Vermland, nära norska gränsen.
Alltså, hvaråt skulle vi gå? Efter en liflig öfverlägg-
ning beslöts, att trakten kring Fjällsätern denna gång skulle
bli vår jagtmark. Min kamrat, som var äldre än jag, hade
varit ett år före mig på stället och kände alltså bättre till
markerna, men till Fjällsätern hade han icke varit, och dit
hittade han icke. Hur skulle vi då komma dit? Jo, det
skulle nog gå; vi skulle gå in till den gamle soldaten Fjel-
ling och få honom med oss; med honom var W. bekant.
Han var jägare, och de hade jagat tillhopa förut, »och kanske
hittar Loberg.»
Loberg var vår knippsmed och vår ständige, eller rättare
W:s ständige följeslagare på alla jagter, alltid färdig för
skogsresor, outtröttlig och torrolig och W. i högsta grad
tillgifven. I Lobergs tanke fans ingen så dugtig jägare som
W., och så goda bundar som W:s Snälla och Jäger funnos
icke 1 hela verlden, hans egen Spela undantagen. Då L.
och Spela voro ensamma i skogen, då kunde Spela drifva
så det »sang i åsarne»; men sanningen att säga, dref allt
Spela bra äfven då vi voro med, ehuru hon icke stod ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
