Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då jag nu såg, hur hårdt hararne sutto, föll det mig
in att släppa alla de fem hundar vi hade med oss. »Gå nu
till stugan, Kröjts, tag de andra tre hundarne och båten,
ro ned till Stäflingstugan och möt oss der. Vi skola se
om hararne i björkskogen vid Jerna rå, om våra körare ej
synas till.»
Med de harar vi fått dinglande öfver ryggen, gick
Kröjts, och vi andra, med våra två hundar i koppel, följde
en liten stig till den omnämnda löfskogen.
Den var belägen vid socknens rågång. Denna var bredt
upphuggen och saknade således ej hållställen; men skogen
var tät, marken var bruten i en mängd små kullar, och
mellan dem flöto små bäckar. TI dalarne lågo otaliga ned-
huggna björk-, asp- och rönnstammar, af hvilka folket huggit
bort kvistar under den tid löfvet satt på. Kvistarne knip-
pades ibop och uppsattes på höga hässjor för att torka.
Knipporna hemkördes under vintern för att tjena till krea-
tursfoder. År efter år hade en skogsafverkning af sådan
art pågått. I stället för de nedhuggna träden hade nya
kommit och stodo så tätt, att marken var nästan ogenom-
tränglig. Att få skjuta en hare i detta löfsnår var nästan
ogörligt så länge löfvet fans kvar. Jag brukade vanligen
kringgå denna mark tills löfvet fallet, och lätt var att kring-
gå den, ty nedanför var sjön och ofvanför afskars skogs-
bandet af fäbodvallar.
Nu var passande tid att försöka hararne där. Löfvet
var borta och marken fast, och harar, ja, sådana funnos
alltid der, konsten var blott att först skaffa sig en så pass
öppen plats i den täta skogen, att man kunde få se haren,
ty upp till fäbodvallen eller ned till sjön ville hararne ej
gå hur hårdt än hundarne ansatte dem.
En sådan plats kände jag till. Den låg vid hörnet af
ett gammalt igenvuxet fall, dock ej äldre än att en räcka af
den gamla gärdesgården stod kvar, och utefter denna gick
en kreatursstig: det var ett håll som dugde.
Då vi. anlände till den aftalade mötesplatsen var Kröjts
der. Han hade intet att meddela om våra väntade körkarlar.
»Släppen då alla hundarne, och så in i snåren med
eder och låten höra både trumma och plåt!» — »Ja, här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
