Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det blef sent den dagen innan vi kommo 1 ro, men så
voro vi nu 1 hjertat af de norra finnskogarne vid finnhem-
manet Flatåsen. Sedan jag sist var der hade det gått
framåt för finnarne. Deras åkertäppor hade vuxit i om-
fång, sveden var utvidgad, en svenskstuga uppförd, och i
den blefvo vi inlogerade. Tack vare våra förråd, fingo vi
det snart ganska trefligt i den nya stugan, den en flam-
mande furubrasa jämte våra ljus gjorde glad och behaglig.
Medvetandet om att vi voro nära vår jagtmark, att den
långa resan i det närmaste var fullbordad, kändes uppfri-
skande; sinnesstämningen liksom aptiten var förträfflig.
Snart voro vi i det skick, att vi kommo öfverens om, att
nu skulle vi kunna sofva ordentligt. Det blef dock icke
alldeles så hastigt, ty både Kandidaten och skräddaren hade
mycket att fråga mig om. Det var ett förunderligt folk
vi kommit till, och sådana hus de bodde i, och så de talade
sedan, och så säfligt de rörde sig! Ja, hade vi rest länge,
så nog vore vi nu snart vid verldens ände. Hvad de nu
sett gaf anledning till många funderingar, och bättre skulle
de se sig omkring på morgonen.
Och detta gjorde de. Land, folk och kanske mest get-
terna och vallhornslåtarne togo deras uppmärksamhet i an-
språk, så att vi ej kommo ut så tidigt, helst vår jagtmark.
det stora Mangslidsberget, kunde beskådas från den plats
der vi befunno oss. De gladdes åt att se de många löf-
och rågfallen, de små fäbodevallarne och ängarna. Der, om
någonstädes, måste harar finnas, och der skulle jagten gå.
Man ångrade icke, att man begifvit sig hit.
Så afreste vi, och efter ett par timmar voro vi vid mitt
mångåriga tillhåll då jag besökte trakten, finnhemmanet
Liden.
Der välkomnades vi af mina gamla bekanta. Der tog
vägen eller stigen af till Mangslidsberget, och dit skulle
den yngste af gårdsegarne, min förre vapendragare Tomas,
följa oss. Alla våra saker skulle vi nu bära. På Tomas
lades mycket, men äfven skräddaren och vi fingo fullt upp
att bära. Emellertid var derom ingenting att säga, och
ingen sade något heller, förrän vi gått en knapp timme,
då vi hunno till Mangslidselfven och passerade bron. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
