Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gonsin skola kunna läggas på bordet. En
amerikansk forskare, professor William Wallace, har
för några år sedan efter outtröttliga arkivmödor
lyckats finna nya dokument som visa Shakespeare
vittnande inför rätta i en liten familjetvist hos
hans husvärd, en fransk perukmakare och
huge-nott; man har därmed fått besked om hans bostad
i London under en viss tid, början på 1600-talet
— men personen Shakespeare står oss lika fjärran
för det. Man har inte ens rätt att draga några
slutsatser om hans möjliga förbindelser med och
sympatier för franska hugenotter.
Men vi äga hans dramer! Vilken guldgruva
äro de icke för utforskandet av allt som farit
genom hans själ, allt som tänt hans lidelse och
kommit hans fantasi att leva. Ja, det är just olyckan!
Hans själ är så stor att den rymmer en värld, hans
tolerans är så spänstig att den tar emot allt
mänskligt, även den grymhet och den smuts som synas
oss mera djävulska än mänskliga. Många av hans
bästa kritiker ha haft blicken öppen för
otillförlitligheten hos dramerna som vittnesbörd om hans
karaktär. »Hos Shakespeare äro många själar
förenade», skriver Hellen Lindgren; »han är icke
blott den store hataren av konvenans och dogmer,
men han är över huvud ingen fanatiker åt något
håll». Shakespeares personlighet är omgiven av
ett egendomligt dunkel, och man visar honom
kanske den största rättvisan med att tro att han själv
sä velat det. Dowden uttryckte det med orden:
»Shakespeare föredrar att låta oss förbli i den
högtidliga närvaron av ett mysterium». Dansken Niels
Möller säger det ännu klarare och mera bestämt:
»Han hör till dem som sudda ut spåren efter
sig-Han ger icke porträtt av sina samtida i sina
skådespel; man kan icke som hos andra påpeka förebil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
