Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dramat och
dramatikern
i.
Det är svårt, ja i det närmaste omöjligt att
urskilja Shakespeares mått och egenart som
dramatiker, om man icke först ser honom avteckna sig
mot bakgrunden av några föregångare och samtida.
Dramatikens snabba uppblomstring under några få
årtionden strax före hans eget framträdande är ett
häpnadsväckande faktum: där det nyss icke fanns
annat än några få otympliga försök av personer,
som varken voro poetiskt eller dramatiskt
begåvade, där myllrade det nu av dramatiska verk,
tragiska och komiska och lyriska — för att tala
vanvördigt med Polonius i Hamlet: »tragedi, komedi,
historia, pastoral, pastoralkomedi,
historiko-pastoral, tragiko-historia, tragiko- komiko-
historikopastoral».
Några få data skola ge en föreställning om
förvandlingen. År 1561 spelades för drottningen
dramat Gorboduc, skrivet av två lärda män Thomas
Norton och Thomas Sackville. Det var en tam
efterbildning av Seneca, den senromerska
författaren, Neros lärare, som använde den
gammalgrekiska tragikens ämnen till moraliserande utgjutelser.
Vad vi kalla handling eller dramatisk karaktäristik
intresserade varken Seneca eller hans italienska och
engelska efterbildare. De sköto undan i
bakgrunden allt vad som hände — fabeln, historien — och
läto personerna utbreda sig högtidligt om nyttan
av en stark regering och olyckan med mänskliga
passioner och lidelser som vände upp och ned på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
