Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
humör, såsom tjufven gjorde, ej häller fråga: »När skall man
egentligen skrifva om Shakspere?» Ty jag vill ej utsätta mig för det,
som jag själf tycker, riktiga svaret: det skall man öfver hufvud taget
icke göra. För att rätt teckna en dylik skald af Guds nåde fordras
mycket: filologisk, historisk och litteraturhistorisk lärdom i förening
med skaldens uppfattning och intuition — egenskaper, som nästan
aldrig äro förenade hos samma person. Och till dessa egenskaper
skulle jag vilja lägga ännu en: ärlighet i omdömet. Ty det kan
ej nekas, att en stor del af dem, som skrifvit om Shakspere, yttrat
en mängd saker, på hvilka de själfva innerst icke trott, tillagt
honom idéer, som de själfva konstruerat in i hans ord, och
nedskrifvit djupsinnigheter, som klinga bra och se ut att dölja tankar, ehuru
de i värkligheten blott äro granna ord. Naturligtvis vill jag ej
beskylla dessa författare för någon medveten oärlighet, utan blott
för en omedveten, beroende på bristande själfrannsakan. En dylik
själfrannsakan är nämligen icke så lätt, som den vid första blicken
förefaller. I England hafva Shakspere’s skrifter fått en ställning,
som erinrar om Bibelns, och i Tyskland hafva filosofer och estetiker
så länge vridit och vändt på dem, att det icke är lätt att bilda sig
en naturlig uppfattning, som på samma gång är historiskt riktig och
opåvärkad af den häfdvunna värdesättningen. Äfven hos de bästa
författare, som skrifvit om Shakspere, följer därför ofta, utan att
de själfva observera det, mycket gammalt gods med. Men om beroendet
af den äldre Shakspere-kritiken är forskningens Schylla,
finnes ock ett Charybdis, som är nästan ännu farligare: den honetta
ambition att säga något nytt och spirituelt i ett så genomdebatteradt
ämne.
I betraktande af dessa svårigheter vore det nog kanske klokast
att, såsom nyss framkastades, alls icke skrifva om Shakspere. Och
på denna anmärkning har jag för min del tyvärr intet annat svar
att gifva än ett, som erinrar om Galilei’s: Eppure si muove. Trots
alla svårigheter, trots vissheten att icke lyckas med uppgiften, har
det likväl för mig varit omöjligt att låta bli. Shakspere-studiet har
sedan ungdomen varit mig kärt, då och då har jag i föreläsningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
