Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tack vare denna »frihet» kunde dessa f. d. kloster lätt apteras
till teatrar, och dylika funnos både i Whitefriars och Blackfriars,
likaså i Holywell, där The Theatre och The Curtaine lågo, samt
söder om Thames, i Clink, som hörde till biskopens af Winchester
friområde.
Utom de gamla klosterträdgårdarna med deras romantiska ruiner
funnos ock andra trädgårdar i staden, och ännu flera utanför
på vägen mot Westminster; särskildt var lord Burghley’s trädgård
berömd för sina många och sällsynta örter. Strax utanför
murarna hade man för öfrigt den öppna landsbygden, dit
befolkningen ständigt vallfärdade för att roa sig med kroppsöfningar
o. d. De landtliga scener, som ofta förekomma i Shakspere’s
dramer, voro således alls icke främmande för Londonpubliken.
Den ökade rikedomen under Elisabeths tid medförde ock en
förändring af själfva lefnadssättet, som förut varit mycket enkelt,
och belysande för den stigande lyxen är, att det några år efter
1570 fanns lika många sidenbodar endast vid Cheapside, som
det förut funnits i hela London. Borgarhustrurna, som förut burit
mössor af ullgarn, lade sig efter detta kritiska år till med hattar
af sammet; den öfriga dräkten förändrades i samma anda. De
summor, man då för tiden lade ner i klädningar, måste förefalla
t. o. m. vår tid häpnadsväckande. Steevens, en af Shakspere’s
äldre kommentatorer, berättar följande: »Kläder förfärdigades ej
fordom såsom nu af simpelt material, förvarades ej i lådor eller
skänktes bort, när tiden eller ett förändradt mod hade förminskat
deras värde. Tvärtom, de hängdes upp på träkrokar i rum, endäst
afsedda att förvara dem. Ehuru de dyrbarare någon gång
kunde sprättas upp för vissa hushållsbehof (såsom till
förfärdigandet af barnkläder m. m.), lät man dem, som voro af mindre
värde, hänga kvar på väggen, till dess att ålder och mal förstört
det, som stoltheten ej unnade tjänare eller fattiga släktingar att
nöta ut. När drottning Elisabeth dött, fann man, att hon lämnat
efter sig öfver tretusen klädningar.» På detta förhållande
hänsyftar också Imogen i Cymbeline, då hon utbrister:
Jag, arma, är urmodig klädning lik,
som, altför dyrbar att i skåpet hängas,
uppsprättad blir — i stycken med mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
