Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det engelska dramat före Marlowe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men det engelska folkdramat kunde icke af egen kraft nå fram
till detta mål, utan härför behöfdes ännu en annan insats, och
denna kom från det lärda universitetsdramat, hvars historia under
1500-talet vi därför med några ord skola beröra.
Såsom jag redan påpekat, ingingo dramatiska föreställningar i
både den engelska och den tyska skolhumanismens pedagogiska
program. Syftet var dubbelt: dels att främja latintalandets konst,
dels att gifva lärjungarna en viss vana vid att tala och röra sig i
allmänhet. Det estetiska syftet var däremot till en början ganska
underordnadt, och synnerligen djupt hade man ej häller trängt in i
det antika dramats väsen. Till en början spelade man företrädesvis
Terentius’ komedier, sedermera ock de tyska och holländska
skolkomedier, som med Terentius såsom mönster författats af
Stymmelius, Gnaphæus, Schonæus och andra berömda pedagoger,
ibland också Senecas tragedier samt någon enstaka gång en
latinsk öfversättning af Euripides. Äfven själfständiga latinska
»tragedier» förfärdigades till skolans behof ofta blott på så sätt,
att vederbörande lärare till dialog ändrade någon härför lämplig
episk episod hos en klassisk författare; särskildt omtyckt var
naturligtvis Eneidens fjärde bok, hvars Didohistoria utan större
svårighet kunde hackas sönder till ett slags drama med bibehållande
af Vergilius’ vers. Men äfven prosaförfattare såsom Curtius
användes i samma syfte, och när man kommit så långt, var
steget ju ej vidare stort till att på samma sätt dramatisera ett stycke
ur en engelsk krönika eller en italiensk novell, isynnerhet om
detta stycke hade ett för skolans behof lämpadt moraliskt innehåll.
Det sista steget i detta universitetsdramas utveckling togs,
då man öfvergaf latinet för modersmålet. Dessa stycken uppfördes
ju ibland icke blott för universitetsmän, utan — särskildt
i Londons Inns: Gray’s Inn, Inner Temple o. s. v. — också
för en publik af hofmän och borgare, och af undfallenhet för
deras smak började man så småningom att gifva representationer
också på modersmålet.
Särskildt intresserade för dessa dramatiska öfningar voro
naturligtvis de juridiska läroanstalterna i London, de s. k. Inns,
samt de berömda Londonskolorna Merchant Tailors’ och Westminster
School samt framför allt de med St. Paul’s och det kungliga
kapellet förbundna korgosseskolorna. Eleverna i dessa båda
senare inöfvades ej blott att utföra den kyrkliga körsången, utan
de utbildades äfven till skådespelare för de hoffestligheter, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
