Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genombrottet inom det engelska dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrifter, som visserligen ej innehålla några direkta angrepp på
religionen, men hvilkas hela världsåskådning är den religionslöse
tänkarens. I hvarje fall blef Marlowe efter sin ankomst till
London ganska snart ökänd för sina våldsamma utfall mot
kristendomen, [1] och strax innan han dog, fick han af denna anledning
en kallelse att infinna sig inför den fruktansvärda Stjärnkammaren.
Marlowe var, såsom alla samtida uppgifter intyga, en våldsam,
nästan vild natur, och dessa krisår vid universitetet voro därför
antagligen rika på stormar, som nu endast spegla sig i hans diktning,
men hvilka hvarken han själf eller någon samtida ansett
förtjänta af en skildring. Den fridfulla lefnadsbana, som i regeln
öppnade sig för en master of arts, eller anställning i den engelska
kyrkan valdes emellertid icke af Marlowe, som i stället begaf
sig till London, hvars sjudande lif tydligen tilltalade honom mera
än bypastorns lugna värksamhet. Utan medel till uppehälle råkade
han där ut för samma öde som hjälten i Greene’s novell
och blef handgången författare till en af Londons teatertrupper,
sannolikt lord amiralens män.
Marlowe’s författarbana blef ej lång. Hans första stycke för
folkteatern skrefs antagligen 1587, i hvarje fall ej senare än 1588,
och redan 1593 slutade han sina dagar — i storm, liksom han
lefvat, ännu ej trettio år gammal.
Marlowe synes väl ej hafva saknat allt umgänge bland Londons
högre samhällsklasser. En son till den bekante statsmannen
Walsingham beskyddade honom, som det vill synas, under
någon tid, och den käcke Sir Walter Raleigh — också poet och
känd för sina fria religiösa åsikter — skref åtminstone ett »svar»
på den herdesång, hvars början jag nyss anfört, hvilket väl tyder
på en personlig bekantskap. Men sin egentliga umgängeskrets
hade Marlowe nog bland de förfallna existenser, som Greene
skildrat i sina själfbiografiska skrifter. Och på ett dylikt lif
häntyder ock hans slut. På en krog i Deptford nära London råkade
han — i slutet af maj 1593 - i tvist med en Francis Archer
om en af Bohêmens lätta skönheter. Marlowe drog sin dolk
för att stöta denna i motståndaren, men Archer grep honom om
handlofven och riktade med en sådan kraft dolken mot Marlowe’s
eget hufvud, att denne störtade död till marken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
