Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genombrottet inom det engelska dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom nu till konung af Arragonien, men detta tillfredsställer ej
hans ärelystnad, och Alphonsus vänder sig i stället mot Belinus,
som blir slagen och nödgas fly till Turkiet. Liksom Tamburlaine
delar Alphonsus därefter ut riken åt sina generaler och vänder
sig mot Turkiet, hvars sultan tages till fånga. Det hela slutar
med ett bröllop mellan Alphonsus och sultanens dotter — alldeles
såsom i Tamburlaine, som för öfrigt imiteras äfven i en
mängd andra detaljer.
Greene’s försök att konkurrera med Marlowe hade således
grundligt misslyckats, och i sina troligen kort efteråt skrifna
stycken återvände han därför till skådebanans äldre traditioner, om
än med fasthållande af blankversen, som nu tyckes hafva blifvit
obligatorisk. Hans Orlando Furioso är en dramatisering af en
bekant episod i Ariostos dikt, ehuru mycket fritt omdanad. Af
Ariostos lätta, ironiska diktning finnes emellertid ej mycket kvar,
och han har blott lämnat råstoffet till Greene’s stycke, som
snarast erinrar om dramatiserade romaner såsom »Riddaren i den
brinnande klippan». Stycket skrefs tydligen för en hofrepresentation,
och Lyly’s likartade stycken hafva här ganska starkt invärkat
på Greene — det öfverflödar också på klassiska allusioner
samt latinska och italienska citat.
I tvänne ungefär samtidigt skrifna stycken slog Greene in på
en alldeles annan stil, på bibliska dramer i det gamla, hederliga
maneret. Det ena af dem, Job, är nu blott kändt till namnet,
och det andra, A Looking Glass for London and England, ger
oss profeten Jonas historia med rörande varningstal för London
och England att i Ninevehs öde se ett varnande exempel.
Allt detta är således blott gammal halm och innehåller ingen
ny impuls. Första gången vi hos Greene höra några nya toner är
i dramat the History of Friar Bacon and Friar Bungay. Det lider
väl ej något tvifvel, att Greene fått uppslaget till detta drama
från Marlowe’s Faustus. Liksom detta är Greene’s stycke ett
trolldrama och skrefs tydligen för att tillfredsställa publikens
smak för trollerier. Men därtill har denna gång Greene’s plagiat
inskränkts. Själfva trollhistorien har intet af Faustdramats tragiska
patos, utan är snarare komisk och så till vida patriotisk, som
Greene här söker visa, att »gamla England» hade lika goda
svartkonstnärer som Tyskland — mot slutet blir också den tyske
trollkarlen Vandermast besegrad och af dramats hjälte trollad tillbaka
till Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
