Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genombrottet inom det engelska dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»endast bekymrade sig om att i sin börs ha den trollformel, som
när som hälst kunde skaffa honom en bägare godt vin». Men
denne rucklare, denne cyniker är dock i sin dikt den kanske
renaste och skäraste af denna tids engelska skalder, knappast plump.
Denna motsägelse mellan lif och diktning är en gåta, som
psykologen må förklara. Den utmärkte ryske litteraturhistoriker,
Nicolas Storojenko, som skrifvit Greene’s biografi, har hänvisat till
ett yttrande af Napoleon, hvilket i hvarje fall är tänkvärdt: »On
vous dit encore, que quand on connait le caractère d’un homme
on a la clef de sa conduite; c’est faux: tel fait une mauvaise
action, qui est foncièrement honnête homme; tel fait une méchanceté,
sans être méchant. C’est que presque jamais l’homme n’agit
pas par l’acte naturel de son caractère, mais par une passion
secrète du moment, refugiée, cachée dans les derniers replis du
cœur.»
Såsom skald misslyckades Greene, då han var imitator, men
då han var sig själf, såsom i sin lyrik och i sina sista dramer,
var han en värkligt betydande skald. Strax efter hans död kallade
Chettle honom för »den ende komediförfattaren», och detta
var knapt någon öfverdrift, ty Marlowe hade endast skrifvit
tragedier, och af de öfriga före Shakspere nådde ingen enda upp
till honom. Det romantiska lustspel, som Shakspere sedan
utbildade, var i själfva verket en skapelse af Greene och en
skapelse utan egentliga förebilder. Ty så skolad han än var i den
antika poesien, står han fullkomligt oberoende af Plautus och
Terentius, och Lyly och de föregående riddar- och romandramerna
hade gifvit honom mycket litet — i sina bästa dramer,
Friar Bacon, James IV och George-a-Greene har han ej ens tagit
ämnena från detta håll. Och hans stil, till en början influerad
af Lyly och tyngd af falsk lärdom, blir mot slutet enkel,
naturlig och frisk.
Först af alla hade han förmågan att i sitt drama anslå denna
ton af »old, merry England», som ljuder genom Chaucer’s dikter
och de engelska balladerna. Då de andra lustspelsförfattarne,
äfven Shakspere, hälst förlade handlingen till Italien, förlägger
Greene den till England. Det är om engelsk natur, engelskt
landtlif, »muntra Fressingfield», Robin Hood, George-a-Greene,
det käcka skomakargillet i »glada Bradford» de handla, och i
Friar Bacon har han dramatiserat en rent engelsk folktradition.
Visserligen har hans karaktärsteckning icke, ej ens i hans bästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
