Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skådespelarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utfärdadts af the master of the revels, men som ett föregående
sällskap kvarglömt. De bemäktigade sig då licensen, företedde
den för stadens råd under uppgift, att den utfärdats för dem,
men att den andra truppen stulit den. Magistraten lät emellertid
ej lura sig, utan vägrade dem rätt att uppträda. Men mayorn,
som tyckes hafva varit en beskedlig karl, gaf dem dock en
»ängel» (ett mynt) att äta middag för. Två timmar senare mötte
de åter mayorn på gatan, begärde ånyo tillstånd att få uppträda,
och då detta förnekades dem, begagnade de onda och föraktliga
ord och sade, att de skulle spela, vare sig han ville eller ej.
Därpå drogo de med trummor och trumpeter kring i staden för
att annonsera skådespelet. Men då borgmästaren hotade dem
med att skrifva till deras beskyddare, grefven af Worcester,
förlorade de modet, och man gick då in på en kompromiss, enligt
hvilken de på kvällen skulle få spela på värdshuset, men börja
representationen med en afbön till borgmästaren.
Året förut hade truppen varit ute för en liknande historia. Då
den i Norwich begärt tillstånd att spela, hade magistraten förbjudit
detta med hänsyn till pestfaran. Såsom en nådegåfva fick
truppen dock mottaga 26 sh. 8 d. och lofvade då att resa sin
väg. Men i stället för att hålla detta löfte gingo skådespelarne
tillbaka till värdshuset och uppförde där ett drama.
Oordningar vid deras representationer voro mycket vanliga.
Då drottningens skådespelare 1583 spelade på Röda Lejonet i
Norwich, sökte en karl vid namn Wynsdon tränga sig in på
värdshusgården utan att betala. Det uppstod då ett slagsmål
mellan honom och skådespelarne. En »karl i en blå röck» hjälpte
Wynsdon och krossade med en sten hufvudet på en skådespelare,
men en kamrat till denne drog sitt svärd och gaf »karlen
i blå rocken» ett hugg, af hvilket han dog. I London med dess
brokiga publik af lärgossar, sjömän och dylikt folk voro uppträden
af denna art ytterst vanliga, och man kan därför förstå,
att stadsmyndigheterna ej voro några teatervänner.
Alla sällskap utan undantag reste kring i provinsen, och de
flesta uppträdde aldrig i hufvudstaden, utan flackade med sin
kostymkärra kring på landsbygden, från stad till stad. Men
äfven de trupper, som voro mera stationära i London, måste då
och då, när pesten rasade i hufvudstaden och teatrarna i följd
däraf stängts, lifnära sig med att företaga månads- t. o. m.
årslånga landsortsturnéer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
