Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De episka dikterna och sonetterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någon som hälst betydelse, hvilket namn än må dölja sig bakom
Mr. W. H. Ty denne var med all säkerhet en af Thorpe’s och
icke en af Shakspere’s bekanta.
Den engelska lyriken stod under 1500*talet ganska högt, ehuru
litteraturhistorien först på den sista tiden börjat uppmärksamma
dessa dikter, som helt naturligt kommit att stå i bakgrunden för
det stolta engelska dramat. I stort sedt stod väl den engelska
lyriken — liksom all lyrik under denna tid i Europa — under
italienskt inflytande, men den gammalengelska folkvisan ger den
dock ofta en både originell och nationell skiftning, och några
af Greene’s dikter, hvilka jag förut tillfälligtvis citerat i detta
arbete, vittna om det höga estetiska värdet af denna lyrik. Andra
exempel hafva vi i de visor, som finnas inströdda i Shakspere’s
skådespel och af hvilka väl de flesta äro af honom själf förfat*
tade. Man behöfver blott läsa den underbara sången i Lika för
lika:
Take, O take those lips away,
That so sweetly were forsworn;
And those eyes, the break of day,
Lights that do mislead the morn:
But my kisses bring again,
bring again,
Seals of love, but seal’d in vain,
seal’d in vain.1
Egendomligt nog tyckas renässansens engelsmän, i motsats till
våra dagars, hafva varit djupt musikaliska, och själf blir Shak*
spere knapt så varm för poesien, då han talar om denna, som
för musiken. »My music» kallar han sin älskarinna i den tro*
ligen fullt värklighetstrogna sonett, han egnat åt den sköna virgi*
nalspelerskan, och i Köpmannen i Venedig säger Lorenzo:
Den man, som ej inom sig har musik,
Och icke rörs af sköna toners endräkt,
Är böjd för svek, bedrägeri och rof;
Hans andes värksamhet är stum som natten,
Och hans begär så svarta som en afgrund;
Tro ingen sådan man.
1 Denna visa förekommer ock i Fletcher’s drama Bloody Brother (uppförd
1636—37) och där med ännu en tillagd strof. Men denna förefaller knappast
vara ursprunglig, och dikten passar där i sammanhanget ej så bra som i Lika
för lika. Det är väl därför sannolikt, att Shakspere, hos hvilken dikten först
förekommer, också är dess författare.
25. Schück, Shakspere och hans tid.
— 385 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
