Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De episka dikterna och sonetterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningsföljd bestämts af Shakspere själf. Han tänkte aldrig själf
utgifva denna samling, sonetterna skrefvos tydligen vid olika
tillfällen, och afskrifter af olika grupper funnos, såsom Meres
1598 uppgifver, i hans vänners ägo. En dylik vän ägde en grupp,
en annan en annan. 1599 hade Jaggard kommit öfver en mindre
grupp och tryckt denna, och det var med all sannolikhet dylika
spridda afskrifter, som Thorpe sammanförde i sin piratupplaga.
Ordningsföljden i denna är därför med all sannolikhet Thorpe’s,
ej Shakspere’s.
Vanligen plägar man dela sonetterna i tvänne grupper: den
första (nr 1—126) riktad till en ung man, och den andra (nr
127—154) till en kvinna. Men man behöfver icke läsa länge i
dessa s. k. grupp*poem för att finna, att de innehålla också
andra dikter, som hvarken äro riktade till någon af dessa båda
adressater eller sammanhänga med de närstående sonetterna.
Däremot finner man här och hvar mindre grupper, som värk*
ligen hänga hop och bilda enhetliga dikter, ehuru Thorpe äfven
här kan hafva brutit sammanhanget genom att i dem inkasta
fristående sonetter. En dylik bestämd grupp utgöres af de sjut*
ton första sonetterna, som alla spela på ett och samma tema:
den sköne yngling, som skalden omfattar med sin vänskap, rå*
des att gifta sig, på det att hans fägring icke må dö med ho*
nom utan fortlefva i hans barn. En annan grupp (78—86) hand*
lar om en rivaliserande skald, hvars dikter hota att hos vännen
bringa Shakspere’s egna i glömska. En grupp — eller måhända
flera — sysselsätter sig med en kärlekshistoria, i hvilken han
och vännen äro rivaler om den sköna (35, 40, 41, 42 och de
flesta sonetterna i slutet af samlingen), en fjärde grupp behand*
lar det ända sedan Petrarca så omtyckta motivet om de båda
älskandes skilsmässa o. s. v.
Att en stor del af dessa sonetter — lika väl som alla andra
från samma tid — endast spelat på de under renässansen
populära poetiska motiven, torde numera icke kunna förnekas, sedan
man börjat studera sonettlitteraturen i ett sammanhang. Ett dy*
likt motiv var redan under antiken uttröskadt nästan till leda —
det, som vi känna från Horatius’ bekanta: Exegi monumentum
ære perennius. Denna tanke: att skaldens dikt skall öfverlefva
tidens förstörelsearbete och att fursten, älskarinnan, vännen, som
förhärligas, evigt skola lefva i hans dikt — denna tanke togs
naturligtvis med förtjusning upp af renässansens författare, hvilka
— 393 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
