Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De episka dikterna och sonetterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ty Gud af jord och vatten täckts mig forma,
Och tiden ensam lindra kan min nöd;
Af deras tyngd blott alstras tunga tårar,
I dem af bägge jag en afbild spårar.
Men denna dikt har nästan verbala likheter med en af Tasso:
»Härskarinna, ehuru ett oblidt öde hindrar mig att följa dig,
och fjättrar mig här, så tyglar dock ingenting den ilande tanken,
som blott hos dig kommer till ro, och som drager med dig,
vare sig du är sorgsen eller glad; utan tvekan följer den dig
öfver haf och strand» etc.
En fråga, som sedan Petrarcas dagar diskuterades af alla sonett»
skalder var den, om ögat eller hjärtat trognare bevarade den
älskades bild. I Frankrike hade Ronsard tagit upp detta tema,
och i England diskuterades det af Watson, Drayton, Barne,
Constable och Shakspere. Den senare skrifver:
Nu rasar striden mördande och vild
Om dig emellan hjärtat och mitt öga,
Ty ögat ensamt vill rå om din bild,
Men hjärtat aktar detta anspråk föga.
Mitt hjärta påstår, att i det du bor,
Ett rum, dit aldrig mänskligt öga tränger;
Motståndarn säger, att han slikt ej tror,
Ty bilden utaf dig hos honom hänger.
Att slita tvisten, har en nämd man satt
Af kloka tankar, hjärtats åbor alla,
Och deras utslag blifvit sådant, att
Till bägge parter skilda rymder falla:
Mitt öga har ditt yttre på sin lott,
Mitt hjärta rätten till ditt inre fått.
Och samma ämne behandlas i ännu andra sonetter.
Ett likaledes omtyckt renässansmotiv var, att skalden skildrade
sig själf såsom en uråldrig gubbe — ett motiv, som lånats från
antikens anacreontiska dikter och som upptogs af nästan alla
engelska sonettskalder. Då Gascoigne var på trettiotalet, skref
han, att hans stapplande steg, hans skrumpna kinder och krokiga
rygg röjde, att hans lefnads lampa nu brunnit ut. När Daniel
var tjugonio år gammal, klagade han öfver, att hans år nu när»
made sig dödens natt. Barnfield, som blott var tjugo år, skrif»
— 396 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
