Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omtöcknar hela hans själ och förvandlar honom till den älskades
mördare.
I undergången ser Shakspere knappast ett straff för någon brist
i karaktären. Att Othello var lättrogen, var naturligtvis i Shak*
spere’s ögon en brist, men detta fel hade för honom betydelse
blott såsom utgångspunkt i den psykiska process, han vill skildra,
och han drar icke fram det för nöjet att få straffa. Och det
samma gäller hjältarna i Shakspere’s öfriga tragedier. Ingen af
dem äger någon »tragisk skuld» i den meningen, som en senare
tids estetiker velat förfäkta. Alla hafva de sina fel, och i regeln
orsakas deras undergång äfven af dem, men det är icke detta,
som Shakspere vill betona, och det förrycker alldeles uppfatt*
ningen af Shakspere’s sorgespel, om man i hjältens undergång
ser ett efter karaktärsfelets betydelse lämpligen afpassadt straff.
En dylik syn på lifvet är skolmästarens och icke skaldens.
Liksom hos Marlowe koncentrerar sig också i Shakspere’s
stora tragedier hela intresset kring hufvudpersonen, och de öfriga
hafva endast betydelse för att få fram dennes själslif. I Othello*
tragedien gäller detta äfven Desdemona. Hennes hängifna, kyska
väsen behöfves för att motivera moréns själslif, men i och för
sig själf intresserar hon ej Shakspere. Och Jago är i mina ögon
blott en teaterbof, som Shakspere behöfde för att väcka Othel*
los misstankar — alls icke någon djup psykologisk studie i det
onda — och vida sämre än t. ex. Webster’s Flaminio i Vittoria
Corambona. Shakspere har tydligen en känsla af, att Jago be*
höfver något motiv, men han är ur stånd att hitta på något.
Försmådd kärlek till Desdemona — som novellen har — syntes
honom förmodligen för trivialt, och han antyder därför endast
en dylik bevekelsegrund. I stället kastar han fram afund mot
Cassio, men tyckes ej häller hålla på detta, utan låter Jago på
ett annat ställe försäkra, att han hatar morén, därför att denne
kränkt hans äkta säng. Men detta passar icke i stycke med
Othellos karaktär och kanske ännu mindre med Jagos, ty denne
skulle antagligen hafva tagit en dylik olycka ganska lätt. Den
bästa och mest lefvande af bifigurerna är därför i mina ögon
Jagos hustru Emilia, som företer en i lifvet ej så sällan förekom*
mande blandning af godt hjärta, mod att offra och sedlig de*
pravation.
Othello är utan tvifvel ett betydande konstvärk. Men det
kan dock ej nekas, att detta sorgespel knappast griper oss så,
— 297 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
