Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Shamanen i verksamhet. Iakttagelser bland dalganer, jakuter och tunguser på tundran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dramatiska former, hvarvid dialog föres mellan t. ex shamanen
andarna och en bortröfvad själ, som det galler att aterfora till
Sm Bland korjäker och giljaker sker shamaneringen i hufvudsak
på samma sätt som bland tschuktscherna. Hos ingen af namda
stammar tar shamanen del vid själfva offrens förrättande, ehuru
han i utomordentliga fall af andarna utröner, hvilka offer skola
värkställas. Shamanens praktik rör sig hufvudsakligen mom pnvat-
lifvets område.
1 Såväl bland de ostasiatiska som de amerikanska eskimåerna försiggår
shamaneringen hufvudsakligen på samma sätt som bland tschuktscherna. ven
bland dem förättar shamanen halfnaken shamanerandet i mörker frammanande
tornak (anden) med öronbedöfvande tjut, under det de narvarande i korus res-
pondera“. Därpå infinner sig anden, hvilket shamanen tillkännager genom att
medels buktaleri låta “andens” röst höras likasom i fjarran, och slut igen fal
shamanen likasom död till marken, och hans själ flyger bort i sallskap med
hans 2dJ^eblott bland folk> sora stått i beröring med hvarandra, såsom
fornasiater i nordöstra Asien och eskimåer i nordvästra Amerika, utan bland vidt
skilda primitiva folkslag i alla värdsdelar - amerinder, afrmder, australier, ny-
zeeländare (maoris), söderhafsöbor och eurasier - aro hufvuddragen i shama
nerandet enartade. ,
De amerindiska shamanernas vilda dans och sång eller snarare tjut under
trummans eller skallrans trakterande framkalla abnorma sensationer hos de om-
gifvande. Under extatiskt själstillstånd samtala de med andarna och meddela
publiken deras svar. .. , t
Enligt Schweinfurts och andra författares skildringar af shamanv
i Afrika sker shamanens förbindelse med andarna äfven där på samma satt,
hvarvid äfven buktalerikonsten användes.
Shamanering bland australnegrer försiggår, enligt iakttagares beskrifning,
nattetid i busksnår under öppen himmel. Eldarna släckas, och shamanen ( irrat
frammanar sin skyddsande med högljudda rop. Efter en stunds tystnad hores
från fjärran en röst fråga: “Hvad viljen I?“ Så börjar shamanen ställa frågor till
anden, hvilka denne (genom sin buktalande shaman) besvarar, hvarefter han
säger: “Vi gå härifrån”. Slutligen faller shamanen i extatisk dvala (varkhg
eller fingerad). Maori-shamanen på Nya Zeeland, den s. k. tohunga, shamane-
rar på liknande sätt. _ ,
I sin skildring af shamanväsendet bland papuas på Fidschi-öarna beskri ver
Williams shamanens abnorma själstillstånd under shamarerandet på följände sätt.
“Om några minuter börjar shamanen skälfva: en lätt darrning i ansikts-
musklerna märkes, och lemmarna börja skaka. Dessa rörelser stegras till våld
samma muskelskakningar ock öfvergå slutligen till konvulsioner öfver le a
kroppen. Nu och då beledsagas konvulsionen af snyftningar och otydligt mum-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
