Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nor af kommunen till spisel, sådan den nu kunde bli — och
så var deras ålderdoms tillflykt färdig.
Det var som det kunde första vintern. Fönster hade de
inga, och spiseln rök in förtvjfladt i mörkret, ty den enda
dager, som bestods, föll in genom springorna mellan de
förspikade bräderna.
Men Lars tyckte icke om, när det kom någon ut till
skäret från längre inåt belägna öar för att titta till och bjuda på
sitt medlidande.
Han knep på munnen och såg kallt på dem.
— Hö skulle de’ gäre da? Vi kan jo åpne på döre dit
opp, så få vi nok me’ lyse. Akkurat desamma kan de väre
me’, käringa å jä’ ha ente annat å gäre än äda å söfva —
hva’ ska fatti fölk annet gäre ?
Det sista var spe förstås. Lars var så lustig och spefull
numera, att folk riktigt tog ut till Tryggeskär för att få roligt
en söndagseftermiddags stund.
Men andra vintern kom fem kronor från sonen i Afrika,
och då köpte Lars små fönsterrutor, murade om i spiseln,
så att det icke rök så värst in mer, skaffade hänglås för
dörren och Anna Maja ett par nya trätofflor.
— Bökser te mej? sade Lars och såg kallt på Anna
Maja, en ska’ väll ner i jola om en har nye eller gamle
böxer.
Snön föll i stora massor och begrof fullständigt
skorstenen och takåsen, och då måste Lars hålla vakt hela nätterna
och skotta undan från öppningen till hålan, annars hade de ej
mer sett dagens ljus.
Då var det också knappt med födan. Det hände, att
veckor gingo, utan att de kunde nå folk.
Men när det var öfver, så var det icke mer med det.
Lars var blott en smula kallare och Anna Maja litet tunnare
och blidare och vältaligare på sitt tysta, mjuka sätt.
Fukten steg upp från jorden och lade sig på Anna Majas
händer och fötter. Solen brände på de små fönsterrutorna,
och om höstarna slet stormen i granruskorna på takåsen
och hven in genom springorna på de smala bräderna.
Och så började man glömma bort de båda gamla därute.
Lars hade flackat omkring så oroligt och ombytligt, att han
just ingenstädes satt något varaktigt märke, och Anna Maja
hade bara smugit sig tätt intill honom och tiggt människor
om hjälp på sitt blida tysta sätt. Och det är ingenting, som gör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
