Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Du ä’ allt beskelig, du Lars, sade Anna Maja från
sängen med matt röst. — En kan då ente ha’t bättre, där
en legger. Bare en nu vesste sej råd te en tår mjölk.
Piken sköt rent bom. Lars gnodde och torkade, så att de
hvita hårtestarna fladdrade om öronen.
— Ja — åhja, fortsatte Anna Maja efter en stund och
suckade. De kunne nu vara, om en rodde öfver te’ Calles
Anna på Kalfö, ho’ skulle nok...
— Kärengsnack! sade Lars barskt.
— Åh-nå, Lars, sade Anna Maja mildt, når vår Herre
ger en go’e männesker och gör en te’ en så’n här fatti
stackare, så–-
— Kvinnfolkgöra ä’ de å tigge, kan jä’ sie dej.
— Åh, nå-så då Lars. Åhja, de’ ä’ bare att de’ bränner
så i halsen ve’ den däringa evi’e salte makrilFn. Men de’
går nok, de’ går nok, Lars.
Lars gnodde våldsamt sista tagen, steg därpå upp och
gick ut. Den där låten pinade honom värre än värst. Han
satte sig ned i den lilla potatistäppan strax utanför fönstret
och tittade utåt sjön. Han var just icke fager, där han satt.
Byxoma hade stora skinnlappar både här och där, och den
blå skjortan var upphjälpt med röda och hvita klutar.
Ansiktet var fult och illparigt, och det tunna hvita håret klädde
icke vidare upp det.
Han drog långsamt ett stycke tobak ur fickan och
lagade till en redig buss. Och medan den valkades från den
ena sidan i munnen till den andra, satt han med de
brun-barkade näfvarna i knäet och funderade.
Det kunde nu verkligen vara, att han icke uträttat stort
något i sin da’r. Det var mest det där, att han icke hade
hållit fast vid något. Men det kan nu icke fan hjälpa, att en
inte har håg till något särskildt. Så hade han i stället aldrig
knotat mot vår Herre. Aldrig i lifvet! Det var nu Anna
Maja och barnen. Nå ja...
Här tog Lars sig en väldig spottare och stirrade med sina
små, lustiga ögon utåt sjön.
Det var ju inte precis meningen, att det skulle ha slutat
på det här sättet, men...
Lars kunde icke låta bli att tycka, att han var just en
komisk själ, där han satt, då han tänkte på sin muntra ungdom
och alla sina töser. Han kunde nu en gång för alla slätt icke
fördraga att tänka på obehagliga saker. Det ska’ fan göra sig
bekymmer! Det blir ändå inte en smul bättre för det. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
