Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ja, Harry, ja. Hvem skulle jag eljest mena? Hvar
är han?”
"Åh, jag skickade honom ett ärende till Sphyxy.”
”Du skickade honom?" sade gamle Karg med denna
stämma, som låter så likt ett slag, att man ofrivilligt böjer
undan hufvudet. ”Du skickade honom? Hvad har du med
arbetet att göra?”
"Bevare mig, far, jag behöfdo Sphyxvs bomullskardor
och litet täckstoppning, som hon lofvade mig. Han
kommer strax igen."
Gamle Karg innehade mot sin hustru den
ofördelaktiga ställning, att det icke fanns någon form af grofhet och
förebråelser, som hon ej var van att höra, intet bittert ocli
gement talesätt, som han ej begagnat — bokstafligen
nyttjat upp hela engelska språket, gjort det alldeles kraftlöst
— medan hans elaka lynne blott till hälften var uttömdt.
"Du börjar nu med den der pojken som du gjort med
alla de andra — han får bara passa dig upp — för det
du sjelf är en lat odåga. Yi som ä’ så rika — jag
undrar riktigt på att du inte lejer en kypare från värdshuset,
för att stå bakom din stol och inte göra något annat. Jag
skall lära pojken hvem som är husbonde här, när han
kommer igen.”
”Men, far, han rådde inte för det. Jag skickade
honom.”
"Och jag satte honom till arbete på åkern, och jag vill
veta om han skall gå ifrån mitt arbete, för att springa dina
ärenden. Nu är klockan strax fem och kreaturen skola ha
foder, och så skall pojken passa dig upp. Men han gör
inte det heller. Han är väl ute och plockar bär eller gör
någon odygd, i hop med syster sin — och det har man att
tacka dig för, som drager på oss sådana landstrykare. Den
der flickungen plågar väl ihjel Sphyxy till sist.”
”Spyxy kan nog akta sig för det," sade gumman Smith
lugnt stickande på sin strumpa, ehuru hon ej kunde låta
bli att då och då se utåt vägen, der gossen skulle komma.
Det utbrott af elakhet hon länge fruktat, skulle nu
komma, det såg hon af många tecken. Hon såg det af den
skarpa glansen i hans små, grå ögon — af hans otåliga
trampande åter och fram, likt ett vilddjur i bur. Han be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
