Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rossiter, för hvilken orden voro alldeles obekanta. Enkla
och vanliga, som de föreföllo, hade de dock träffat någon
själens harposträng som nu vibrerade af den varmaste känsla.
Tårar stodo i hennes ögon.
”Det var mammas käraste psalm,” sade Tiny. ”Hon
läste den alltid. Det är en vers till:
"Rör vårt hjerta, lär vårt sinne,
Gud, din kärlek rätt förstå!
Ack, oss faller jemt ur minne,
Att du är vår vän, ändå!"
”Ar då detta hemligheten af all jordisk sorg?” sade
miss Rossiter ofrivilligt helt högt. Hon spratt till vid
ljudet af sin egen röst, suckade djupt och kysste barnet
hjert-ligt. "Tack, min älskling. Det gör mig godt att höra dig
läsa,” sade hon.
Barnet hade så allvarligt, så passioneradt till och med,
tillegnadt sig andan af do ord hon upprepade, att miss
Rossiter i henne tyckte sig se en engel, utsänd af Gud att
in-gifva en tviflande själ tron på hans kärlek. Men då Tiny
väl kommit i säng, gjorde hon genast sina anspråk på den
jordiska naturen gällande, genom att belåtet utsträcka sig
i den mjuka, uppvärmda bädden och utropa:
"Ack, så olika detta är mot min hårda, kalla säng
hos miss Asphyxia! Ah! den stygga, elaka — hvad jag
hatar henne!" tillade hon med ett ansigtsuttryck, som i
sanning var ganska litet englalikt.
Miss Rossiters syn försvann. Det var intet himlabarn,
utan blott en liten dödlig, syndfull varelse, öfver hvilken
hon bredde det varma täcket, och hon ansåg nödvändigt att
genast göra sitt första försök i uppfostringsväg.
”Mitt barn,” sade hon, "du läste ju nyss i din bön:
Eörlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss
skyldige äro. Förstår du dessa ord?”
"Ja, det gör jag,” svarade Tiny strax.
"Tänk då om din Fader i himmelen skulle förlåta dina
synder på samma sätt, som du förlåter miss Asphyxia —
hvad skulle du säga derom?"
Tystnad. De klara ögonen blefvo allvarliga: ansigtet
fick ett begrundande uttryck. Till sluts sade hon i helt
annan ton än förut: ”Ja, så skall jag inte hata henne mera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
