Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning, såsom endast frukter af den naturliga menniskans
känslosamhet. Han företog sig derföre att göra Harry en
mängd teologiska frågor om syndens och helgelsens natur,
och om skilnaden mellan naturlig godhjertenhet och de af
den gudomliga nådens inverkan på själen framkallade
rörelser — allt under det han bad honom ihågkomma att
ingenting var mera vanligt, än att unga menniskor i detta
fall misstogo sig.
Jag märkte under samtalets lopp att Harry
småningom blef häftigt upprörd. Två stora blå ådror i hans
panna svällde märkbart och hans ögon flngo denna
egendomligt blixtrande eld, som brukade brinna deri när någon
tanke genomträngde den vanliga stilla ytan af hans
synliga lif, och rörde upp dess innersta djup. Han steg upp
och gick fram och tillbaka i rummet och talade slutligen
med darrande röst, nästan som om han flämtat af rörelse.
Han var en af de mest tillbakadragna menniskor jag
någonsin kännt. Inom honom fauns ett djup af känsla, som
det nästan var honom omöjligt att i ord uttrycka. Det
ligger någonting nästan förfärligt i de spasmer, hvarmed
dylika naturer någon gång öppna sitt hjerta.
"Mr Avery,” sade han, ”jag har hört er predika allt
sedan jag kom hit, och jag har tänkt mycket på hvad ni
sagdt. Det har gjort mig godt, emedan det tvingat mig
att tänka. Det är rätt och riktigt att man tvingas att
tänka på dylika ämnen; men jag har icke tänkt-och kan
icke tänka lika med er eller med någon annan jag känner.
Jag måste bilda mina åsigter på mitt eget sätt.
Förmodligen är jag olik alla andra, men jag har också blifvit
uppfostrad annorlunda än andra. Till mitt elfte år kan jag
icke minnas något annat än den ständiga oro, sorg, nöd
och förödmjukelser, som jag och min moder tillsammans
måste bära — hon en främling i detta främmande land —
hennes make och min fader mindre än intet för oss, ofta
föremål för vår fruktan och bäfvan! Vi skulle båda två
hafva dignat under bördan, om det ej varit för en sak:
hon trodde att hennes Frälsare älskade henne och älskade
oss alla. Hon sade mig att dessa sorger kommo från
Honom — att Han tillät dem emedan han älskade oss — att
de till slut skulle tjena till vårt bästa. Slutligen dog hon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
