- Project Runeberg -  Småstadslif. Amerikansk sedemålning / Del 2 /
129

(1871) Author: Harriet Beecher Stowe Translator: Mathilda Langlet
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

samaritaner att många bland oss draga riktig nytta af
sina sår och skador.”

"Ja, men jag har aldrig märkt det minsta som kan
föranleda mig att tro det han någonsin brytt sig mycket
om Tiny,” menade Harry.

"Det är derföre att du är Tinys bror och icke hennes
älskare,” sade jag. ”Jag minnes till och med när vi som
barn tillbragte påskhelgen hos fru Kittery, huru Ellery
Davenport redan då brukade följa henne med ögonen, huru
hon alltid tycktes kunna roa och intressera honom; och
allt detta besvär för din skull, hans resor till Oldtown,
hans artighet mot miss Rossiter och ifver att tjena henne
— har du ej heller märkt detta? Och sedan har han ju
ständigt skrifvit bref och sändt lielsningar till Tiny, och
när han var hos oss i Cloudland, såg du ej då huru hans
ögon följde henne? Han kom dit för ingenting annat än
för atto få se henne. Jag är fullkomligt säker derpå.”

”Ah, Horace, du är ungefär så envis och löjlig, som
en älskare kan ha lof att vara!” sade Harry skrattande.
”Mr Davenport är en något egenkär verldsman, tror jag;
och han antog mot mig en temligen mycket beskyddande
ton; men allt detta är en roman som du sjelf författat —
det kan du vara viss på.”

SJUTTONDE KAPITLET.

Sir Harry Percival.

Så fort vi kommo till Cambridge, förnyade vi vår
ford-na bekantskap med familjen Kittery, och det blef genast
afgjordt att vi hvarje lördag skulle äta middag hos dem.
Det gamla huset var samma tysta, förtjusande,
egendomliga, fina, inbjudande bostad, som vi i vår barndom hade
funnit det. Aren hade lätt och nästan spårlöst gått öfver
den kära gamla fru Kitte rys silfverhåriga hjessa.

Vi funno henne, nu som förr, sittande i sin lilla soffa
vid det soliga fönstret, med sitt af böcker belastade bord

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:40:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shbsmastad/2/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free