- Project Runeberg -  Småstadslif. Amerikansk sedemålning / Del 2 /
137

(1871) Author: Harriet Beecher Stowe Translator: Mathilda Langlet
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

omkring sig också, alidelos som en prins. Tänk, när jag
hade skott hans hästar, stack han näfven i fickan och tog
fram en tiodollarsedel och gaf mig! Och det som ingenting!
Var som bara vatten för honom! Men se, Tiny stod
bredvid; jag tror hon liksom satte i honom det. Bevare oss
väl! Nog kan man se att hon får honom till hvad hon vill.
Det är hara hatten i handen för henne, och ”som ni vill,
min nådiga,” och ”vill ni ha ett stycke af regnbågen och
en skifva af månan, eller hvad är det ni vill?” Det är
detsamma för honom, hara miss Tiny vill det. Det förstås,"
sade han och sänkte rösten, förtroligt vändande sig till
Harry, "allt sådant der är hara verldslighet och vi få ej
fästa våra hjertan dorvid, men det sägs att han är otroligt
rik, den rikaste i Boston och vida deromkring. Vill ni tro
att det är han, oss emellan sagdt, som rår om
Denchgår-den, der ni och Tiny höllo till, som barn? Kommer ni inte
ihåg när jag hittade på er der? Ni anade inte hvems hus
det var ni bodde i, hvad? Ja, ja, huru skulle man också
kunnat tänka det? Försynens vägar äro underliga. Jo, det
är något att lära i denna verlden också!”

”Tror du,” hviskade Harry till mig, ”att det der
djuret vet hvad han säger?”

”Jag fruktar det,” svarade jag. ”Sam tyckes blott ega
en talang, den att snappa upp nyheter, och vanligtvis bruka
hans gissningar komma sanningen ganska nära.”

"Sam,” sade jag högt, för att få honom att tala om
något annat, ”ni har icke sagt ett ord om Hepsy och
barnen. Huru står det till med dem?”

"Ahjo, barnen ha kikhostan allihop,” förklarade Sam.
"Jag är alldeles upptröttad på dem, för, än gläfser den
ena, än den andra, än alla på en gång. Och so, Hopsy,
hon blir rasande och träter, och med allt det der, kan man
bli alldeles yr i hufvudet. När man har en hop barn, så
är det alltid något åt dem; är det inte kikhostan, så är
det messliugen, och är det inte messlingen, så är det
vatt-koppor, eller är det påssjukan eller skarlakansfebcrn, eller
något. Det skall genomgås alltihop, från det första till det
sista. Det är tillräckligt för att vänja en menniska ifrån
att älska detta jordiska. Du min milde! i går afton såg
jag er moster Keziah och er moster Lois ute vid flodstran-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:40:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shbsmastad/2/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free