- Project Runeberg -  Småstadslif. Amerikansk sedemålning / Del 2 /
152

(1871) Author: Harriet Beecher Stowe Translator: Mathilda Langlet
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

någcm nytta, så skall den drickas varm. Se hår år en liten
tenn-mugg att slå den i. Täck väl öfver den, och låt den
stackars qvinnan också få något godt här i verlden, såväl som
ni sjelf."

Sam lydde under tystnad och gick, med en
längtans-full blick på brasan, ut i den mörka qvällen.

”Jag begriper ej,” sade moster Lois, ”huru ni
allesamman kunna uthärda att höra på den menniskans prat! Jag
förlorar alldeles tålamodet dervid. Mannen är qvinnans
hufvud! Jovisst! Då Hepsy förtjenar nästan allt hvad de
lefva af, utom det de få af oss! Och jag förstår så väl
hennes känslor — jag vet att den stackars qvinnan är utom
sig af blygsel och förödmjukelse hvarje gång hon mottager
något af oss."

Det var nu sent och de främmande bjödo snart farväl;
familjens öfriga medlemmar begåfvo sig livar och en åt sitt
håll, för att gå till sängs, men Harry och jag sutto uppe
i det dunkla, stora köket, då och då upplyst af en
sprakande låga, som slog upp ur bränderna. Rundtorn den stora
spiseln hördes syrsorna sjunga, som om lifvet vore det
gladaste och angenämaste man kunde tänka sig.

"Nå, Harry,” sade jag, ”du ser att ödet har styrt allt
till den utgång jag förespådde.”

”Det är nästan lika ledsamt för mig som för dig,”
svarade Harry; ”och det så mycket mer, som jag icke fullt
kan förlita mig på denne man.”

”Jag har aldrig litat på honom,” sade jag. "Jag har
alltid haft en instinktlik fasa för honom.”

”Min oro är icke obestämd,” sade Harry; "den är
grundad på saker, som jag sjelf hört honom säga. Det
tyckes mig, att han har den vanan att gäckas mod allt och
att ingenting är heligt för honom.”

”Och dock älskar Tiny honom,” sade jag. ”Jag kan
se att hon skänkt honom sitt hela hjerta och att hon tror
på honom, och derföre kunna vi blott bedja Gud att han
måtte blifva henne trogen. Men jag, jag kan aldrig älska
någon annan. Nu återstår mig blott att lefva min kärlek
värdigt.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:40:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shbsmastad/2/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free