Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dit opp till tindrande stjärnornas här,
som vinka mig högt i det blå!
Ty ingen kan kufva min andes begär,
min längtan till Herren att gå.
— Jaså, tror du det, du, mumlade Simon, som
kände en plötslig vild ovilja mot dessa sanger.
Hvad sitter du här och bölar efter, din svarta
gaphals? Kom genast hit! röt han.
— Ja, master, sade Tom vänligt och reste
sig upp.
Simon blef utom sig af att se Toms vänliga
leende. Han red tätt intill honom och började
slå honom med piskan. Tom stod alldeles tyst;
och med ens begrep Legree, att hans makt öfver
denne tyste och tålige man var bruten. Gud stod
emellan honom och hans slaf.
Sedan Tom fått frid och glädje i sin själ,
kände han det innerligaste medlidande med sina
stackars kamrater, och han ville gärna dela med
sig af sin egen lycka. I början undrade de
förtryckta varelserna på hans kärleksfulla ord och
hans stora hjälpsamhet, men då han fortfor att
vara lika mild och vänlig vecka efter vecka och
månad efter månad, började slutligen deras
förtorkade och förslöade sinnen att vekna. De fingo
ånyo erfara känslor, hvilka i åratal varit dem
främmande. De sågo, huru Tom delade sitt knappa
bröd med de hungriga, hjälpte de trötta att samla
in bomull och ofta lånade sitt täcke åt de
febersjuka. Dessutom uthärdade han med
förundrans-värdt tålamod alla sin herres förnärmelser.
Småningom började han tala med de andra
slafvarna om Jesus, de lidandes vän, hans egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
