Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afd. 1. Historisk inledning af Gottfr. Westling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i striden, medan en annan afdelning lyckades eröfra det polska artilleriet på Ladugårdsbacke.
De polska trupperna kämpade nog manligen, men måste dock vika ned mot bron inpå
Västgöta ryttare. I trängseln, oredan och under påtryckningen från den segrande hären drefvos
äfven här många i ån, där de omkommo. Konungens nederlag blef fullständigt. En
stenhäll med inskriften 1598 står sedan gammalt rest i närheten af Gamla Stångebro på den
s. k. Gumpekulla backe och erinrar om kampen där, medan en minnesvård frän 1 898, i
närheten af Ladugårdsbacke och Lilla Stångebro bevarar hågkomsten om det märkliga slaget
och särskildt om vapenskiftet i närheten af dessa sistnämnda punkter.
Efter slutad drabbning möttes konungen och hertigen på fältet mellan staden och Stora
Stångebro, hvarefter de åtföljdes till slottet i staden, där hertigen var en slags gäst hos sin
besegrade brorson. Ett förlikningsfördrag uppsattes några dagar därefter. Konungen
förband sig bland annat till att hemförlofva sina polska trupper och att sammankalla riksdag
att hållas inom fyra månader. Själf upplöste hertigen sin här och begaf sig två dagar där-
efter till Örebro. Inom konungen jäste emellertid förbittringen öfver förödmjukelsen, och
han umgicks genast med planer att bryta öfverenskommelsen. Han lade ock snart i dagen
denna sin föresats och betedde sig snarare som Sveriges fiende än som dess huldrike konung,
hvarför han ock förlorade sin ärfda krona.
Konungen hade genast efter sitt nederlag vid Stångebro måst till segraren utlämna
riksråden Gustaf och Sten Banér, Erik Sparre, Thure Bjelke och Göran Posse, hvilka tagit sin
tillflykt till sin herre och konung, men af hertigen betraktades som hans och fäderneslandets
fiender. Den rättegång, som han öppnade mot dessa och några andra anklagade herrar,
fördes i Linköping vid den riksdag, som han sammankallat dit år 1600, och då ständerna
begagnade slottet som samlingslokal. Hertigen, ehuru part i saken, uppträdde som åklagare
inför den domstol, som riksdagen utsett bland sina ledamöter att rannsaka och döma i de fångna
herrarnes sak. Själf menade sig hertigen hafva gifvit rättvisan fria händer därmed, att han
löste domstolens ledamöter från den trohetsed, som de afgifvit till honom, men naturligtvis
öfvade hans uppträdande i målet ett starkt tryck på dessa. Hertigen såg -— som bekant —
i herrarnes handlingar en sträfvan att återkalla unionstidens stormansvälde och ett försök att
upprifva den starka konungamakt, hvartill hans fader lagt grund. Af själfviska motiv hade
de blundat för de faror, som de bort kunna förutse måst inträda för landets protestantiska
religion, i och med det att rikets konung var katolik och lät leda sig af katoliker. Enskildt
groll inblandade sig i hertigens nit för fosterlandets bästa. Herrarme tillvitades, att de skulle
bidragit att utså split och oenighet mellan hertigen och konungen, gifvit den sistnämnde
lands-fördärfliga råd, och att de t. o. m. burit afvog sköld mot sitt fädernesland. De försvarade
sig dock manligen, huru hertigen än sökte komma dem till lifs. Den 17 mars föll domen,
som lydde på förlust af lif, ära och gods. Några af herrarne föllo till föga, bådo om
försköning och bekom mo nåd.
Den 19 mars undertecknades riksdagsbeslutet, som väl är att anse som den viktigaste
statshandling, som försiggått i Linköping, och som kanske mer än någon annan bevarar dess
namn i historien. Genom detta beslut frånkändes både Sigismund och hans ätt alla ansprak
på Sveriges tron; äfven hans broder Johans rätt till konungadömet underkändes, och i stället
erkände ständerna hertig Carl såsom Sveriges rikes regerande herre och konung. Behofvet
för landet att äga en ständigt färdigrustad krigsstyrka hade under striderna tydligt gifvit sig
till känna, och menige man hade känt utskrifningstungans tryck. Därför beslöt denna
riksdag, att i hvaije landsända skulle på rikets bekostnad underhållas ett visst antal ryttare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
