Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnåldern (Från midten af det första årtusendet före till midten af det elfte århundradet efter Kristi födelse.) - I. Den förromerska järnåldern. (Från midten af det sista årtusendet före Kristi födelse till vår tideräknings början.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 JÄRNÅLDERN.
På denna tid faller nämligen äfven i fråga om Europa norr om Alperna
historiens ljus vida klarare än på föregående perioder. Många af de i
Norden funna vapnen från slutet af den förromerska järnåldern äro af
samma typer som de, hvilka uppgräfts på det ställe, där den från Cæsars krig
med gallerna berömda staden Alesia, det nuvarande Alise Sainte-Reine i
departementet Cöte-d’Or, legat. Denna stad blef, efter långvarig kamp,
intagen af Cæsar år 52 före Kr. föd., och nämnda typer äro således
samtida med midten af det sista århundradet före Kristus.
Under nu ifrågavarande period hafva de dåvarande kulturfolkens
författare, såvidt till våra dagar bevarade skrifter gifva vid handen, för
första gången något att förtälja om den skandinaviska Norden. De äldsta
uppgifterna om våra bygder träffa vi i berättelsen om den resa, som
Pyteas från Massilia, det nuvarande Marseille, omkring 300 år före
Kristi födelse företog till norra Europa. Han besökte härunder
Britannien och hörde där omtalas ett stort land Tule, som låg sex
dagsresor därifrån mot norr och gränsade till det isiga hafvet. Invånarne
i Tule idkade åkerbruk; säden sammanfördes i stora hus (lador), där
axen uttröskades, ty detta kunde icke här, såsom i södra Europa,
göras under öppen himmel, emedan man i Tule sällan hade solklara
dagar men däremot öfverflöd på regn. Af säd och honung bereddes ett
slags dryck, hvarmed tydligen afses mjödet. I synnerhet som
Skandinavien äfven enligt senare klassiska författares åsikt låg norr om
England, torde det icke lida något tvifvel, att Pyteas med Tule
betecknar den skandinaviska halföns västra kust, troligen den norska.
Pyteas meddelar äfven underrättelser om bärnstenens hemland, det vill
säga södra delen af det nordiska området. Han omtalar där ett folk,
guttoner eller — som man också velat läsa namnet — teutoner. I
guttoner har man trott sig kunna igenkänna gutarnes eller götarnes namn.
Trovärdigheten af Pyteas’ uppgifter har visserligen varit
ifrågasatt, i synnerhet emedan dessa uppgifter icke stämde öfverens med
de föreställningar den gamla tidens geografer hade om Norden. En
oväldig granskning har emellertid visat, det någon anledning att
betvifla Pyteas’ sanningskärlek icke finnes, och man har i senare tid
ådagalagt, att en berättelse, som Pyteas meddelar om en märkvärdig
företeelse i hafvet vid Tule och hvilken berättelse just blifvit anförd
som prof på denne resandes dikter, i själfva verket är en ganska
trogen skildring af det egendomliga sätt, hvarpå vattnet vid våra kuster
tillfryser.
Olyckligtvis hafva alla Pyteas’ egna skrifter gått förlorade, och vi
äga ej i behåll däraf mera än några af senare författare tillfälligtvis
anförda korta utdrag.
* Man har antagit, att namnet Tule uppkommit af ett i det fornirländska språket
förekommande ord thual, som betyder norr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
