Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnåldern (Från midten af det första årtusendet före till midten af det elfte århundradet efter Kristi födelse.) - II. Den romerska järnåldern. (Från vår tideräknings början till omkring år 400.) - 5. De äldsta runorna. - Språket i Sverige under den äldre järnåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ÄLDSTA RUNORNA. — SPRÅKET UNDER DEN ÄLDRE JÄRNÅLDERN. 179
århundradens förlopp började den här utträngas af det med
kristendomen sig utbredande latinska alfabetet, och ännu långt efter den kristna
lärans seger fortlefde den i folkets sinne djupt rotade kännedomen om
runornas bruk och betydelse.
Den omständigheten, att inskrifter med de äldre runorna finnas både
på de öfver aflidna anhöriga resta minnesstenarna och på så många till
det dagliga lifvet hörande föremål, synes antyda, att kännedomen om
runorna icke varit inskränkt till ett fåtal utan ganska allmänt spridd
bland folket.
Ehuru dessa inskrifter icke innehålla några underrättelser om
historiskt viktiga personer eller händelser, äro de dock af den allra största
betydelse för kunskapen icke endast om flera i kulturhistoriskt afseende
märkliga förhållanden utan i synnerhet om språket. De äro våra
äldsta skriftliga urkunder, mer än åtta hundra år äldre än de äldsta
svenska på pergament skrifna handlingar, som nu finnas i behåll.
De visa, att språket i Sverige under den äldre järnåldern var germanskt;
men de visa äfven, att det språk, som talades i Norden under den
förra hälften af det första årtusendet efter Kristus, mycket liknade
det som goterna vid Donau talade vid samma tid. Sistnämnda språk
är, såsom bekant, hufvudsakligen kändt genom den bibelöfversättning,
som den gotiske biskopen Ulfila mot slutet af det fjärde århundradet
utförde och af hvilken betydliga delar (i en afskrift från tiden omkring
år 500) bevarats till vår tid i den praktfulla, under namnet Codex
argenteus vidtberömda handskrift, som genom Magnus Gabriel de la
Gardies frikostighet nu är Uppsala universitetsbiblioteks förnämsta
prydnad.
Likheten mellan det sprak, som nordboarne vid nu ifrågavarande
tid talade, och det samtida gotiska språket är emellertid icke
fullkomlig. Trots kortheten af de äldsta i Norden funna runinskrifterna kan
man i flera viktiga fall uppvisa en icke oväsentlig olikhet mellan dessa
inskrifters språk och det gotiska. En af de förnämsta språkkännarne
i vårt land har till och med sagt, att på den tid, med hvilken vi nu
sysselsätta oss, olikheten mellan de gotiska och nordiska språken är
vida mer i ögonen fallande än likheten».
Runinskrifterna gifva oss visserligen de äldsta direkta
upplysningarna om språket här i Norden, men man har på ett indirekt sätt
fått någon kännedom om våra förfäders språk under en ännu äldre tid.
Uti lapskan och finskan träffas nämligen många ord, som lapparne i
Sverige och Norge lånat från sina svenska och norska grannar samt
finnarne i Finland och angränsande trakter från de redan mycket tidigt
öster om Östersjön bosatta svenskarne och från andra germaner. Dessa
» Den äldsta i Sverige skrifna urkund, som nu finnes i behåll, är från 1160-talet; den
är dock skrifven på latin. De äldsta på svenska skrifna handlingar vi nu äga äro några
landskapslagar från 1200-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
