Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnåldern (Från midten af det första årtusendet före till midten af det elfte århundradet efter Kristi födelse.) - IV. Öfvergångstid från hedendom till kristendom. - Vikingatiden - 2. Vikingatåg. - Väringafärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 JÄRNÅLDERN.
fiendes skepp. I verkligheten var vikingarnes anfall på
handelsskeppen ofta en strid man mot man, ett vågadt och lifsfarligt spel, i
hvilket likaväl den anfallande som den angripne kunde duka under.
Den storartade framgång de nordiska vikingarne fingo berodde
visserligen till stor del på deras egen kraft och vapenfärdighet samt
på det oförvägna mod, som lät dem uppsöka faran hellre än fly den;
men den berodde lika mycket på fiendens svaghet och tvedräkt samt
det sedernas fördärf, som utmärkte de västeuropeiska folken vid denna
tid och hvaröfver deras egna författare klaga. Kristliga, sedermera för
heliga ansedda män iakttogo med djup sorg tidens stora brister och
utsände talrika spådomar om att Gud icke skulle tillåta ett sådant tillstånd
att blifva långvarigt. Många voro, efter den tidens föreställningar, de
järtecken, som syntes både på himmeln och jorden och som troddes
förkunna Herrens straff, som skulle öfvergå de kristna folken för deras
tilltagande ogudaktighet och syndiga lefverne.
Denna ofta uttalade fruktan för att ett nytt gissel skulle hemsöka
kristenheten, och särskildt de Brittiska öarna och Frankrike, visade sig
ej heller ogrundad. Föga mer än ett halft århundrade efter det Karl
Martel genom sin lysande seger öfver araberna år 732 hade afslagit ett
häftigt anfall söderifrån hotade en ny fara: på flera ställen af västra
Europas kuster såg man fientliga skepp med stridsvana hedningar från
den skandinaviska Nordens aflägsna nejder.
Enligt de angelsaxiska krönikorna var det omkring år 790,
som nordiska vikingaskepp för första gången visade sig vid Englands
kuster. Några år senare återkommo de, förstörde kyrkor och kloster,
mördade munkar och präster, trampande »helgedomarna» under sina
fötter. Samtidigt skedde de första fientliga angreppen af nordmän på
Skottlands och Irlands kuster. Omkring år 800 finna vi äfven för första
gången någon i politiskt afseende viktig beröring mellan Norden och
frankernas växande välde. De saxiska stammarna i norra delen af
Tyskland gjorde då ett nytt kraftigt försök att återvinna sitt
oberoende, och deras höfding Widukind sökte och fick hjälp därtill af
Danmarks konung. Man har såsom en verkan af detta förbund mellan
danskar och saxare betraktat det förhållandet, att talrika
vikingaflottor just nu begynte härja på det frankiska rikets norra kuster.
Om det äfven är tvifvelaktigt, hvad krönikorna berätta, att
vikingaskeppen redan nu visat sig för kejsar Karl den store själf på
Frankrikes medelhafskust, så är det dock säkert, att kejsaren vid de sorgliga
underrättelserna från landets norra delar funnit sig tvungen att i hast,
två gånger redan omkring år 800, besöka sitt rikes kuster för att få
en flotta utrustad, insätta kustvakter och träffa andra försvarsanstalter
mot de fruktansvärda gästerna. När Karl den stores mäktiga hand ej
längre skyddade frankernas rike, blef deras af inre strider försvagade
land snart ett välkommet byte för de alltjänt växande vikingahoparna,
ett öde som samtidigt äfven drabbade de Brittiska öarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
