Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnåldern (Från midten af det första årtusendet före till midten af det elfte århundradet efter Kristi födelse.) - IV. Öfvergångstid från hedendom till kristendom. - Vikingatiden - 5. Lefnadssätt. - Näringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEFNADSSÄTT. — NÄRINGAR. 271
Smed betecknade på denna tid hvarje man, som var kunnig i
metallers bearbetande. Sagorna omtala väl dvärgarne såsom ovanligt
skickliga i smedsyrket, men de visa äfven, att det fanns mera
mänskliga smeder och att dessa åtnjöto godt anseende. Man kan se detta
redan af sagan om Valund (tyskarnes Wieland) och däraf, att en af de
friborna bondesönerna i Rigsmål hette Smed, ett namn som också möter
oss på ett par runstenar; de isländska sagorna omtala äfven flera
konungar och andra mäktiga män, som själfva förstodo att smida sina
vapen. Den berömde Egils fader Skallagrim, en af de förnämsta
isländare på sin tid, stod själf i sin smedja och »hamrade järnet».
Vanligen är man
alltför mycket böjd att
tillägga våra förfäder en allt
annat undanträngande
kärlek till vikingafärdens
lockande äfventyr och
lättvunna byte, och man
föreställer sig ofta, att de
alldeles föraktat det fredliga
lifvets lugna
sysselsättningar, lämnande dem at
trälarne, hvilka voro
ovärdiga att deltaga i
vapenleken. En sådan föreställ-
ning motsäges emellertid 270. Tyeb c di
bestämdt af det vi känna . re R 7 1 samma Jorm.
om lifvet under
vikingatiden. Det antydes redan i Eddans skildring af den friborne
bondesonens sysselsättning:
Han växte till timrade hus
och trifdes väl, och höga lador,
oxar tamde, gjorde kärra
årder gjorde. och körde plog.
Snorre berättar äfven om den redan nämnde konung Sigurd Syr,
att budet om Olafs hemkomst träffade konungen ute på åkern, där han
hade »många män, af hvilka några skuro korn, andra lade det i stackar
och lador. Konungen och två män med honom gingo stundom på
åkern, stundom dit, där kornet lades in» Detta och månget liknande
drag visa, huru arbetet hölls i ära.
Då liksom nu räknades boskapsskötseln och åkerbruket till
de viktigaste näringarna. Såsom vi af det föregående sett (s. 9),
hade redan länge, i mer än tre tusen år före hednatidens slut, nästan
alla de husdjur funnits i Sverige, som ännu äro våra viktigaste,
nämligen hund, häst, nötkreatur, får, get och svin. Att af fjäderfä gäss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
