Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnåldern (Från midten af det första årtusendet före till midten af det elfte århundradet efter Kristi födelse.) - IV. Öfvergångstid från hedendom till kristendom. - Vikingatiden - 6. Religion. - Grafvar. - De yngre runorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 JÄRNÅLDERN.
Lång omväg Fä dör,
till ovän är, fränder dö,
fast hans gård vid vägen vore: själf dör du likaledes;
men till god vän men den mans rykte
går det genvägar, dör dock aldrig,
vore han än fjärran faren. — som samkat åt sig ett godt.
Detta hopp om en odödlig ära, hvilket manat till så många
hjältedåd, har dock gäckats för de flesta. Väl stå många bautastenar än i
dag upprätta, men deras namn och än oftare deras bragder äro länge
sedan glömda, till hvilkas ära stenarna restes.
Höügt skattades trofasthet, hos man som kvinna, och ett vackert
drag däraf framträder i fostbrödralaget, eller det förbund, som
tvenne män kunde ingå med hvarandra. i det de blandade blod
samman och svuro att i lifvet dela ljuft och ledt samt hämnas hvarandras
död. Helig var nämligen blodshämnden, eller plikten att hämnas en
frändes eller fosterbroders död, hvaraf långvariga strider mellan
släkterna föranleddes. Helig var ock gästfrihetens lag, och en gäst
hade intet att frukta, äfven om han befann sig under sin
dödsfiendes tak.
Ehuru våra förfäder genom sin sedelära intaga ett mycket högt
rum bland de hedniska folken, var dock denna sedelära underlägsen
den kristna redan därför, att slafveri eller träldom, såsom det af
våra förfäder kallades, var allmänt och den tanken, att alla människor
äro bröder, ännu ej hade vunnit insteg i Norden. Alltför ofta manar
ock Eddan till det goda och förbjuder det onda mera därför, att det
var klokt att handla rätt, än för det rättas egen skull, och sällan
förmådde den hedniske nordbon höja sig till att visa kärlek äfven mot
sina ovänner. Havamal säger till och med:
Vet du en vän, Äger du en annan,
som du väl tror, som du illa tror,
och vill du godt af honom hafva: och vill du dock godt af honom hafva;
dela hans tycken, fagert skall du tala
byt täta gåfvor, men falskt tänka
far träget att honom träffa. och list med lögn gälda.
I allmänhet sattes dock högt värde pa öppenhet och ärlighet. Om
man slagit en annan ihjäl, måste man själf gifva sig till känna såsom
dråparen, och stöld var ett oförsonligt brott, under det att rof och
plundring, då de skedde öppet, kunde prisas som ärofulla bragder.
Kraft och mod fordrades framför allt hos mannen, hvars högsta goda
var fullständig frihet och ett ofläckadt namn.
I den strid, som, så länge denna världen äger bestånd, fortgår
mellan gudar och jättar, mellan de goda och de onda makterna, kämpa å
gudarnes sida alla de människor, som dött en ärofull död med vapen
i hand, hvarför en sådan död är det högsta målet för hvarje mans
sträfvan. Denna tro måste gifva ökad näring åt folkets krigiska sinne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
