Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 2. Politiska och andra allmänna förhållanden. Svenskarne grunda rike i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKARNE GRUNDA RIKE I RYSSLAND. 59
fem dagsresor in i landet och började belägringen af en stad, som
uppgifves hafva haft inom sig ej mindre än 15,000 krigare — man var
under medeltiden ej rädd för höga siffror —, belägringen drog ut på
tiden, den svenska hären led nöd, men ett återtåg hade varit snöpligt
och dessutom förbundet med kanske större faror. På den nionde dagen
sökte man inom den svenska hären genom lottkastning utröna, hvilken
gud kunde vara villig att bringa hjälp. Då sådan ej fanns att få hos
någon af de gamla gudarne, sporde man till sist, om hjälp stode att
få hos Kristus, och lotten föll gynnsamt. Man förberedde en
stormning, men innan denna utfördes, gaf sig staden, och kurerna lofvade
att hädanefter, liksom tidigare, lämna skatt till den svenske konungen.
De tyska missionärerna hade således fått kunskap om att Sverige haft
och ännu ville hafva välde öfver land å Östersjöns andra sida.
Om de lifliga förbindelserna mellan Sverige och landet midtemot
talar ännu kraftigare en tilldragelse, som torde hafva timat under
samme konung Olofs regering.
En rysk krönika, som uppgifves vara författad af en munk Nestor
(† 1115?) och som visat sig förtjänt af tillit, berättar följande. »Ar 859
kommo varangerna (väringarne) öfver från andra sidan hafvet och
kräfde skatt af tschuder och slaver, merier, veser och krivicher, men
khazarerna togo skatt af poler, severer och viaticher» Tillstandet
inom det rike, som sedermera kallades det ryska, var således vid denna
tid ytterst betänkligt. Landet beboddes af finska, tatariska och slaviska
stammar, hvilka icke stodo i närmare samband med hvarandra. Nestor
berättar vidare: »År 862 drefvo de väringarne öfver hafvet och
betalade dem ingen skatt, och de begynte styra sig själfva, och där fanns
ingen rättvisa ibland dem, och stam reste sig mot stam, och där rådde
inbördes strider, och de började bekriga hvarandra. Och de sade till
hvarandra: ’Låtom oss söka en furste, som kan råda öfver oss och
döma det, som är rätt.’ Och de gingo öfver hafvet till väringarne, till
rus — ty så kallades dessa väringar, liksom andra kallas svie,
nurmane, angliane, gote — och sade till rus: ’Vårt land är stort och
rikt, inom det finnes ingen ordning, kommen I och råden öfver oss.’
Och tre bröder blefvo utvalda med deras följe, och de togo med sig alla
rus. Den äldste, Rurik, bosatte sig i Novgorod, den andre Sineus
nära Bieloozero, den tredje Truvor i Izborsk.» Efter tre år dogo
Sineus och Truvor, Rurik öfvertog då hela landet och utdelade städerna
bland sina män. Samma år skilde sig två af Ruriks män, hvilka icke
tillhörde hans ätt, Askold och Dir, från landsmännen för att begifva
sig till Konstantinopel, men de stannade i Kiev och grundade där ett
rike på slavernas bekostnad. Kiev blef ar 882 eröfradt af Ruriks
efterträdare Oleg. Redan dessförinnan hade svenskarne i Kiev
företagit en härfärd till Konstantinopel.
Namnet rus (på grekiska ros) nämnes första gången år 839 under
säregna förhållanden. Detta år kom en ambassad fran Konstantinopel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
