Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 4. Olof Skottkonung och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF SKOTTKONUNG OCH HANS SÖNER. 83
själfrådighet i de politiska förhällandena och i konungens
familjeangelägenheter, därest konungen hade vistats i närheten.
Västergötland hade fått sin förste biskop, med säte i Skara, senast
år 1013. Han hette, såsom redan är omtaladt, Torgaut och verkade,
säger magister Adam, med framgång hos de två götiska
stammarna-Kristendomen utbredde sig således redan under konung Olofs tid äfven
inom Östergötland. Hans efterträdare, likaledes ordinerad från Bremen,
besökte aldrig sitt stift.
Snorre Sturlessons ganska utförliga berättelse om Björn stallares
sändefärd till Sverige, om tinget vid Uppsala och om de förhandlingar,
som stodo i sammanhang med båda, få vi, hvad detaljerna beträffar, icke
fästa oss vid. Berättelsen har sitt förnämsta intresse genom att vara
ett lysande prof på Snorres mästerliga författarskap. De af honom
meddelade talen äro naturligtvis skrifna af honom, de hade icke kunnat
genom traditionen bevaras från början af 1000-talet till början af
1200-talet, då Snorre besökte Sverige. Men denna berättelse innehåller
hvarjehanda drag, som utan tvifvel äro fullt korrekta och vid hvilka
vi måste dröja något för att kunna sätta oss in i tidens förhållanden.
Snorre låter Torgny lagman yttra till Ragnvald jarl: »Underligt
beten I eder, fiken efter tignarnamn och kunnen icke råda eller tänka
för eder, när I kommen i någon vånda. Mig synes det icke ovärdigare
att räknas bland bönder och vara fri till sina ord att säga hvad man
behagar, äfven om konungen är närvarande.» Här framträder en tydlig
motsats mellan bonde och konungstjänare; den senare var naturligtvis
mera beroende af konungen.
Bönderna kallas ännu allmogen, de voro vid denna tid verkligen
all mogen, d. v. s. allt folket, någon uppdelning i olika stånd hade
ännu icke ägt rum, men till den första kristna tiden hör upprättandet
af det första särskilda ståndet vid sidan af allmogen, nämligen prästernas.
Men vi få ingalunda antaga, att inom allmogen allt var jämnstruket.
Dels höjde särskild personlig duglighet, i manlig idrott eller i vishet,
vissa personer uppöfver deras omgifning, dels hade af orsaker, som nu
ej kunna utrönas, vissa ätter fått större betydelse än andra. Ur
sådana ätter torde lagmännen hafva blifvit tagna. Af de ättstora,
liksom af dem, hvilka vunnit personlig storhet, nöjde sig somliga med
odalbondens villkor, andra trädde däremot närmare konungen. De, som
slöto sig till honom, fingo andel af den kungliga värdighetens glans
men ställdes på samma gång i ett visst beroende af konungens vilja.
I ett vanligt hushåll arbetade sönerna hos fadern, äfven funnos
tjänare, fria eller trälar. Mera betydande män hade i sina gårdar
mycket stor personal, man satte sin ära i att hafva många i huset.
Dessa många hade olika uppgifter. Uppöfver dem, som utförde det
dagliga arbetet, stod en mindre grupp, närmare sluten kring husets
herre, deltagare i sådana husherrens angelägenheter, som icke gällde
gårdens bruk och skötsel. Denna mindre och ansenligare grupp kallades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
