Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 6. Sverkerska och Erikska ätterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
Urkunderna lämna ingen upplysning om någon af konung Sverker
utförd regeringshandling inom det världsliga området. Men ürkunderna
för denna tid äro få och knappa.
Vid pass år 1150 hade en stor del af Sverige lösgjort sig från
lydnaden under konung Sverker. Han blef julnatten år 1156 mördad
af sin stallare.
Svearne hade nu sedan lång tid sett andra stammar bestämma
öfver konungaval, men de torde icke hafva kunnat förgäta, att den
urgamla konungaätten varit uppsvensk. Vid pass år 1150 uppsatte de
en egen konung Erik I. Fadern hette Jedvard (Edvard), ett engelskt
namn hvars förekomst i Sverige torde stå i sammanhang med den förut
omtalade engelska missionen i Sverige under den Stenkelska ättens tid.
Om någon strid mellan svearne och deras konung Erik å ena och
konung Sverker å den andra sidan finnes icke den ringaste antydan i
urkunderna, hvilket synes vittna om slapphet hos konung Sverker.
Kanske var han den tiden, såsom Saxo uppgifver, en gammal man.
Huru var riket deladt mellan de två? Inga direkta uppgifter
förekomma; att Erik regerade öfver Svealand och det i norr därom liggande
landet är gifvet. Östergötland tillhörde Sverker, liksom antagligen
Småland, hvilket genom kyrkliga band var knutet vid Östergötland.
Den omständigheten, att konung Eriks gemål, Kristina, inemot år 1158
förmådde drifva cistersiensermunkarne från det af en hennes fränka
stiftade klostret i Varnhem, synes antyda, att konung Erik härskade
äfven öfver Västergötland.
I de norska konungasagorna och Saxos danska historia förekommer
icke konung Eriks namn. Förhållandet mellan hans rike och
grannstaterna i väster måste således hafva varit fredligt. Själf företog han
en härfärd åt öster, han kallade ut ledung, såsom tidigare svenska
konungar hade gjort, och for till Finland, väl mindre för att vinna byte
än för att i sydvästra Finland grundlägga ett svenskt välde och där
införa kristendomen. Själf vände han snart åter, men biskop Henrik i
Uppsala, som deltog i färden, stannade kvar för att vidare verka för
kyrkans utbredning.
1I Upplandslagen af år 1296 omtalas konung Erik som lagstiftare.
De danska ättlingarne (på mödernet) till konung Inge I fikade efter
herravälde öfver Sverige. Så hade Magnus Nilsson, Inges dotterson,
gjort. Om han än icke vann mycket därmed, följdes hans exempel så
sent som år 1160. Den vid Fotevik stupade Henrik Skadelår, gift med
Inges sondotter, lämnade efter sig en son, Magnus. Konung Inge I:s
dotter Margareta hade efter fadern ärft stora egendomar i Sverige, af
hvilka hon hade afstatt en del till Henrik Skadelårs hustru, en del till
en systerdotter. Detta, säger Saxo, gaf anledning till en långvarig
tvist mellan svenskar och danskar. Magnus Henriksson nöjde sig icke
med de egendomar i Sverige han ärft efter modern — de lågo
antagligen i Västergötland — utan ville äfven vinna rike i Sverige. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
