Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 6. Sverkerska och Erikska ätterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
gifvit Magnus Henriksson hjälp, men om det är sant hvad Saxo
berättar, att Magnus Henriksson misstänktes för att hafva haft del i
mordet å konung Sverker I, är det vida troligare, att Karl deltagit i
fejden mot Magnus. Faktiskt är, att efter hans död regerade konung
Karl öfver både svear och götar — d. v. s. öfver hela Sverige —, och
han fann det angeläget att uttala detta i det kungliga sigill han lät
åt sig förfärdiga (jfr pl. 1). Konung Karl var gift med en systerdotter
till konung Valdemar I i Danmark.
Hans regeringstid, hvars politiska tilldragelser äro oss okända,
lyktades år 1167. Konung Eriks son, Knut, åtrådde det konungadöme
hans fader hade innehaft och öfverföll konung Karl i dennes borg på
Visingsö. Denne omkom, hans halfbroder, Boleslav, upptog striden, men
Knut I afgick med segern och regerade öfver hela Sverige till in på
året 1195 — alltså en lång regering och, såsom vi strax skola se, en tör
vårt land synnerligen viktig regering, ehuru endast få tilldragelser af
märkligare art blifvit upptecknade.
Vi hafva sett, att Östern utöfvade på svenskarne under heden tid
och den begynnande kristna tiden en mäktig dragningskraft, hvilken icke
var alldeles utslocknad under 1100- och 1200-talen. Nu hade emellertid
härfärderna fått en annan prägel: man skulle ej blott bekämpa och
plundra utan äfven vinna för kristendomen de hedna folken, som bodde
på andra sidan Östersjön. Danskarne ägnade sin uppmärksamhet åt
områden söder om Östersjön, liksom af gammalt, men gingo till sist
äfven så långt åt norr inom det östra kustområdet, att de sökte grunda
ett danskt herravälde öfver Estland. Att upptaga striden mot folken
i öster var rentaf en nödvändighet, ty fingo de vara i fred, hemsökte
de Sverige. Sommaren 1187 kom en estnisk flotta in i Mälaren, forcerade
det smala farvattnet vid Almarestäk, hvarest ärkebiskopen af Uppsala
blef ihjälslagen, och brände den gamla staden Sigtuna, efter
Björköstadens undergång den viktigaste staden vid Mälaren. Det ligger nära
till hands, att man i följd häraf kände ett lifligt behof att förebygga
sådana hemsökelser genom ett lås för Mälaren, genom att befästa den
strategiskt viktiga holme, som låg midti insjöns smala utlopp i
Saltsjön, det är därför möjligt, att de hafva rätt, som säga, att redan
konung Knut började anlägga försvarsverk å Stockholmen. I deras
skydd måste en stad snart uppstå, ty orten var synnerligen väl lämpad
för samfärdsel och handel.
Konung Knut afled å kungsgården Eriksberg, midt inne i
Västergötland, vid gränsen mellan vår tids Älfsborgs och Skaraborgs län.
Fraån den där uppförda kyrkan har Statens historiska museum förvärfvat
ett relikskrin (fig. 54), hvilket tillhör det slutande 1100-talet och sålunda
mycket väl kan vara till kyrkan skänkt af konung Knut. En direkt
påminnelse om honom hafva vi i den fig. 55 afbildade signetringen af
guld, som hittats i den trakt, där Södermanland och Västmanland
mötas. Kring en framställning af Guds lamm läsas orden Kanuti regis,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
