Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 6. Sverkerska och Erikska ätterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
hårdt, förekom mellan konungen och några ädlingar» — det var slutet
af fejden mot Knut II och hans son Holmger.
Konung Erik afled barnlös år 1250.
* -*
Om än således förhållandena inemot midten af 1200-talet voro svåra,
måste vi likväl anse denna period, som i så ytterst ringa grad belyses
af urkunder och tillförlitliga anteckningar, vara en af de viktigaste i
vår historia, ty ansenlig var den utveckling, som under den förekom
och hvilken vi kunna ana, tack vare en del antydningar från olika håll.
Det var medeltidens statsskick och medeltidens förhållanden i allmänhet,
som under denna tid togo gestalt.
I det föregående har jag nästan uteslutande talat om konungarne
i sammanhang med de för riket viktiga tilldragelserna. Men vid denna
tid fanns vid sidan af konungarne en man, som genom sitt ämbete hade
en mycket stor betydelse, ja stundom betydde mera än konungen själf
— det var jarlen. När konungar af olika ätter kommo växelvis till
styret, då var det jarlen, som bildade kontinuiteten, och hans makt
steg i synnerhet under tider, då konungen var minderårig. Tidigare
hade konungen jarlar i gränslandskap, där förhållandena till grannarne
gjorde det behöfligt för konungen att hafva en ställföreträdare — en
sådan landskapsjarl var på Olof Skottkonungs tid Ragnvald i Skara.
Nu hade jarlen fått ett vida viktigare uppdrag: hans område var
hela riket, och inom detta var han så att säga konungens högra
hand. När påfven skref till Sveriges konung, talade han mycket ofta
om jarlen, i synnerhet de norska konungasagorna låta oss förstå, hvilken
mäktig ställning jarlen intog. Hos honom sökte främmande furstar
och tronpretendenter hjälp. Af tidehvarfvets riksjarlar är det tvenne,
som spelade en mycket stor roll: Birger I, kallad Brosa,* hvilken
nämnes som jarl redan tidigt under Knut I:s regering. Mannen af
östgötisk börd var jarl åt konung Knut, hvars börd var uppsvensk.
Birger jarl var gift med Brigida, dotter af norske konungen Harald
Gille samt änka after Magnus Henriksson. Själfständigt, utan
öfverläggning med konungen, lämnade han hjälp åt norska tronpretendenter.
Han kände sig således säker om makten. Hans död inträffade år
1202, således under Sverker II:s regering. Hans frände och namne,
Birger II, blef jarl år 1247 åt sin svåger konung Erik III. Det var
väl Birger, som gjorde slut på Holmgers uppror, det var han, som
ledde fälttåget i Finland. Hans största betydelse inträffar under tiden
närmast efter år 1250.
Båda dessa män tillhöra en ätt, som efter en stamfader Folke
blifvit kallad Folkungarne. Ätten var rikt utgrenad och mäktig vid
* Brosa betyder leende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
