Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 6. Sverkerska och Erikska ätterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
trälar, dels personer, som icke deltogo i det egentliga arbetet utan i
andra afseenden stodo husbonden till tjänst. Detta förekom i ännu
högre grad hos konungen — i Sverige liksom i de två andra nordiska
länderna. Dessa män i konungens omgifning med högre uppgifter än
dagsverkarens kallades hird. Att en sådan funnits i Sverige — om
än ej i de få och knapphändiga urkunderna namngifven — torde få anses
fullt säkert, då hird fanns i Norge och en dess motsvarighet fanns i
Danmark. Hirdmännen voro i en alldeles särskild mening konungens
tjänare, de togos från landets bästa släkter, de voro af konungen
aflönade, och de voro sinsemellan sammanslutna i ett fast broderskap.
En sådan sammanslutning af på ett eller annat sätt likställda personer
var under medeltiden vanlig. Inom hirden hade stallaren en
framstående roll, han var hirdens närmaste hufvudman. De ändrade
förhållandena i samband med anslutandet till utlandets sed gjorde det
för konungen nödigt att vid sin sida hafva en man, som var förfaren i
konsten att läsa och skrifva. Denne konungens förtroendeman kallades
kansler; titeln är lånad från utlandet. Till kansler togs denna tid
regelbundet någon af kyrkans främsta män. Åtminstone så tidigt som
under 1200-talets förra hälft funnos inom eller utom hirden en annan krets
af män, af större vikt för riket, som slöt sig kring konnngen.
Medlemmarne af denna krets kallades konungens rådgifvare (consiliarii).
Jag har i det föregående omtalat, att under den Stenkelska ättens
tid rytteriet fick en långt större betydelse än förut, att detta
visserligen icke omtalas för Sverige men att det likväl torde hafva
uppenbarat sig hos oss. Hirdens medlemmar skulle vara beridna. Ocksa
se vi i sigillen, fästa under denna tids urkunder, ryttarbilder, t. ex.
å baksidan af Knut I:s sigill (fig. 57) samt å framsidan af jarl Birger
Brosas sigill (fig. 58).
Under i öfrigt ändrade förhållanden fann man i utlandet nödigt
att göra en skillnad mellan krig och roflystnad i allmänhet å ena sidan
och å den andra en krigstjänst, när den fordrades, i ett ädlare syfte.
Efter medeltidens uppfattning kunde detta icke ske annorledes än
under anslutning till kyrkan. Riddarväsendet var stridsväsendet
godkändt af kyrkan, men det var endast få, mera framstående personer,
som erhöllo värdighet af riddare. De utmärktes med titeln af herre,
hvilken titel i öfrigt tillkom präster och borgmästare i Sveriges städer;
1 Visby tillkom den äfven rådmännen. I en urkund af år 1219,
således tillhörande konung Johan I:s tid, omtalas några framstående
personer som herrar: vi kunna däraf helt visst draga den slutsatsen,
att riddarvärdigheten åtminstone då fanns i Sverige. Jag är
öfvertygad om att Birger Brosas fig. 58 återgifna ryttarbild, hämtad från
hans sigill, för riddarväsendets upptagande hos oss ännu längre tillbaka.
Riddarne hade tjänstemän, som kallades svenner.
Konung Erik I kallas i en urkund laggifvare. Som sådan omtalas
han i Upplandslagen af år 1296 och i de landskapslagar, som sluta sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
