Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 6. Sverkerska och Erikska ätterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
tecknadt band, som lades öfver axlarna med en ribba nedhängande öfver
bröstet, en annan öfver ryggen, det s. k. pallium (fig. 97). Ärkebiskopen
i Lund, såsom primas öfver den svenska kyrkan, skulle lämna palliet åt
hvar ny ärkebiskop i Uppsala, d. v. s. inviga honom till hans värdighet.
Påfvarne funno det nödigt att vidtaga särskilda åtgärder för
reglerande af de kyrkliga förhållandena i vårt land. Tvenne gånger
kommo påfliga sändebud (legater) till Sverige, först kardinalbiskopen
af Albano Nicolaus, till börden engelsman, år 1152 — han blef kort
därefter påfve med namnet Honorius IV —, och nära ett århundrade
senare, år 1248, kardinalbiskopen af Sabina Vilhelm, hvilken vid medlet
af 1220-talet hade varit påfvens legat till de kristna områdena bortom
Östersjön och söder om den Finska viken, vid hvilket tillfälle han
äfven hade besökt Gottland, som stod i liflig förbindelse med landet
öster om Östersjön. Dess värre sakna vi fullständiga redogörelser för
de två legaternas verksamhet inom Sverige. Den
gick i allmänhet ut på kyrkans frigörande från
beroendet af lekmännen. Med ledning af de i
urkunderna förekommande antydningarna kunna vi
åtminstone skissera den märkliga utvecklingen.
Den förstnämnde legaten fick af konung och
rikets store antagna vissa ganska viktiga saker:
om kyrkornas frihet — att lekmän icke fingo
gifva kyrkor åt andlige, d. v. s. tillsätta prästmän,
och att andlige icke fingo dragas inför världslig
domstol, de skulle tala och svara inför sina kyrkliga
öfverordnade; om äktenskapet — att frånskild
make icke fick gifta sig, medan den andre lefde, och
att man ej efter makens död fick träda i äktenskap
med någon nära släkting till denne; om åvägabringande af frid — att
man ej fick under normala förhållanden bära vapen. Vidare förmådde han
konung och stormän till medgifvandet, att en årlig skatt, den s. k.
peterspenningen, skulle erläggas till påfven af hela landet — »icke så mycket
till påfvens fördel som fastmera till folkets själagagn». Redan Gregorius
VII hade yrkat på erläggande af tionde, men folket synes icke hafva varit
mycket villigt att erlägga denna: allt som oftast funno påfvarne nödigt
att påminna om denna kristliga plikt; tionden skiftades mellan biskopen,
socknens kyrka och dess fattiga. Ännu andra afgifter till kyrkan
förekommo, offer till sockenprästen, ersättning för vissa kyrkliga
handlingar o. s. v. År 1244 förmådde ärkebiskopen i Uppsala, med tillhjälp
af jarlen, bönderna i Tiunda- och Fjädrundaland att åtaga sig en årlig
afgift till prostarne. I vissa fall sökte fromheten sig uttryck i en
offervillighet, som till och med af påfven ansågs gå för långt. I
Norge, hvilket land kardinal Nikolaus besökte på väg till Sverige,
stadgade han, att hvar och en hade rätt att utan arfvinges
medgifvande skänka till fromma stiftelser en tiondedel af ärfd, en fjärdedel
97. Pallium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
