Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 7. Birger II jarl, Valdemar och Magnus I. 1250-1290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
vändigt, och regenterna läto det vara sig angeläget att på allt sätt
understödja upptagandet och utbildandet af de främmande
kulturinsatserna. Så uppkommo de med privilegier hugnade stånden till skillnad
från den forna fasta massan af landets allmoge. Dess rätt upphäfdes
aldrig medelst lagbud, men dess rätt blef alltmera, genom de många
utfärdade privilegierna, i hög grad kringskuren, den själf trängd alltmera
i bakgrunden. Efter Magnus Ladulås’ tid gick utvecklingen allt längre
i denna riktning.
De kyrkliga förhållandena utvecklade sig naturligtvis i närmaste
anslutning till kyrkan i utlandet. Den svenska kyrkan stod ju i
beroende af påfven, af hvilken vi icke kunde vänta någon närmare
kännedom om tillståndet i Sverige och där förekommande behof, låt
vara att tid efter annan påfliga sändebud besökte Norden.
Granska vi biskopslängderna inom de olika stiften för denna tid,
varsna vi stor olikhet med afseende på personligheterna, hvilken dock
i vissa fall törhända är endast skenbar, ty om vi ej kunna tillerkänna
mången biskop någon betydande verksamhet, kan detta bero på en rent
tillfällig frånvaro af urkunder, som gälla honom och hans stiftstyrelse.
Vi se, att män af landets förnämsta ätter ägnade sig åt kyrkans tjänst
och vunno inom denna de högsta plikt- och äreposterna, t. ex. en Folke,
hörande till den förnämliga uppländska ätt, som i sin sköld förde bilden
af en ängel samt omtalad såsom besläktad med konungahuset,
ärkebiskop († 1277); en Brynjolf, af Algotssönernas ätt, biskop i Skara
(† 1317), och hertig Bengt, konungens broder, biskop i Linköping. Vi se
äfven, i hvilket högt anseende de två tiggarordnarna stodo: under
detta tidsskede intogo två dominikanerbröder och en franciskan
ärkebiskopsstolen i Uppsala. Vid denna tid uppenbarar sig en målmedveten
sträfvan att frigöra den svenska kyrkan från lundärkebiskopens primat.
Den norska kyrkan var fullständigt oberoende af den danska; hvarför
skulle den svenska då icke åtnjuta samma förmån? Frågan var
obestridligen af rätt stor betydelse. Till ärkebiskop i den danska
stiftstaden togs naturligtvis alltid en dansk man, hvars intressen genom
börd, uppfostran och förbindelser voro danska, icke svenska. Under en
tid, då kyrkans män voro mäktiga af ett stort inflytande på de politiska
förhållandena, kunde de svenska biskoparnes underordnade ställning
gentemot en dansk öfverherde vålla betänkliga vådor.
De minnen af denna tids konstverksamhet, som blifvit åt
eftervärlden bevarade, äro så godt som uteslutande af kyrklig natur. Äfven
i afseende på konsten utvecklades af kyrkan en synnerligen liflig
verksamhet. Landskyrkorna voro i allmänhet, med undantag för mer
aflägsna, undan samfärdseln liggande omraden, inom hvilka bygd ännu
var att bryta, i stort antal uppförda, så att de tillfredsställde åtminstone
det dåvarande behofvet. Af sådan anledning föreskrefs gång efter annan,
att hälften af den tionde, som årligen tillföll landskyrkorna inom
Linköpings stift, skulle användas för uppförandet af den mycket penningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
