Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 8. Konung Birger och hans bröder 1291-1318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG BIRGER OCH HANS BRÖDER. 1291—1318. 175
Västergötland, Dal, Värmland, norra Halland, Kalmar med det under
dess slott liggande området samt några mindre delar af Uppland,
Valdemar det öfriga Uppland (utom Fjädrundaland, som tillhörde
konungen) med Gästrikland och det viktiga Stockholms slott, Finland
samt Öland med Borgholms slott. En liten del af Västmanland
tillhörde konungen; den återstående större delen omtalas icke i skiftet
mellan hertigarne. Aftalet var träffadt för fem år. Innan dessa gått
till ända, voro de döda.
Jag har nyss talat om varsel till kommande oro. Ett annat
sådant föreligger i en urkund af år 1314 och är af ganska betänklig
art. Konung Birger fann sig föranlåten att begära en alldeles särskild
trohetsförsäkran af sina råd. Brefvet är utfärdadt af drotseten Knut
Jonsson, marsken Håkan Läma, sju andra riddare och en väpnare.
Dessa tala om sin stora tacksamhet för utomordentliga välgärningar
och ynnestbevis, om sin skyldighet att gengälda dem. De lofva
enhälligt och med handslag att vara trogna konungen, drottningen och
deras barn, att aldrig svika drottningen eller hennes barn, att sörja
för att dessa finge behålla slotten (med underliggande områden) och
arfgodsen, att för deras försvar arbeta efter yttersta förmåga och att,
därest så behöfdes, för sådant försvar offra sig själfva. Det synes, som
om förhållandet mellan konungen och hans råd det oaktadt icke hade
varit fullt godt, ty kort tid därefter lämnade herr Knut Jonsson från
sig drotseteämbetet och efterträddes af herr Johan van Brunkow, son
af den Werner van Brunkow, som fanns i Sverige under konung Magnus
Ladulås’ tid.
Två år senare födde hertiginnorna Ingeborg hvar sin son, till stor
hugnad för fäderna och deras framtidsplaner. Hertig Erik gaf sin son
namn efter Magnus Ladulås, hertig Valdemar uppkallade sonen efter
sin broder. Den förre skulle blifva Norges konung.
I denna oroliga tid, fylld af ränker af sämsta art, hade hittills
tvenne öfverraskningar förekommit: den s. k. Håtunaleken, det skamliga
anfallet på den kungliga familjen å Håtuna — konung Birger synes
hafva fått leda för gården, ty han sålde den till Uppsala domkyrka —,
och dubbelbröllopet i Öslo. Nu kom en tredje öfverraskning, i sitt
slag sorgligare än till och med den första.
I december 1317 höll konung Birger hof på Nyköpings hus. Han
låtsade vänlighet mot bröderna, bjöd dem till sig, och de kommo till
honom den 10 december. De mottogos på det hjärtligaste, och till deras
ära var ett lysande gästabud anrättadt. Under natten fängslades
hertigarne. Följande morgon öfverföllos deras män, åt hvilka man, för
att lättare kunna utföra nidingsdådet, hade beredt kvarter i staden.
Det var lätt att bemäktiga sig de intet anande och sömndruckna männen.
Endast en försvarade sig, herr Arvid Gustafsson (af Sparre-ätten),
lagman i Södermanland. Han blef nedhuggen. Fångarne fördes in i
slottet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
