Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 8. Konung Birger och hans bröder 1291-1318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG BIRGER OCH HANS BRÖDER. 1291—1318. 179
reglera förhållandena. Denna öfverenskommelse blef dock endast en
öfverenskommelse på pergamentet, å hvilket den var skrifven. I
verkligheten fick den ingen betydelse.
I slutet af år 1318 lämnade konung Birger Gottland för att med
sin gemål söka en fristad i Danmark. År 1320 erhöll han där
underrättelsen, att sonen Magnus — mot allt hvad rätt var — blifvit aflifvad;
följande år den 31 maj 1321 afled konung Birger och begrofs i Ringsteds
kyrka, helt nära sin syster Ingeborg, konung Erik Menveds maka.
Drottning Märta, om hvilken Erikskrönikan talar ondt — vi kunna
dock icke nu pröfva skälen —, fick i ännu tjugu år rufva öfver sina
minnen. Hon afled först den 2 mars 1341 och begrofs vid mannens sida.
Vi måste härvid tänka på en annan medlem af det svenska
konungahuset, som fick bevittna alla dessa sorgliga tilldragelser — drottning
Helvig, konung Magnus Ladulås’ änka. Hon torde hafva lefvat mycket
tillbakadraget. Eljest är det svårt att förstå, att ingen kronist funnit
det vara lämpligt att uppteckna hennes dödsar. Hon lefde ännu i början
af år 1324 men var i början af år 1326 afliden.
För de tilldragelser, som omtalas i detta kapitel, hafva vi som
källa, utom urkunderna och de kronologiska anteckningarna, den
sammanhängande skildring af tilldragelserna, som kallas Erikskrönikan. Denna,
affattad i versform af någon beundrare af hertig Erik, var afslutad
före den 21 oktober 1320, och författaren var således samtida med en
del af de händelser och handlingar han omtalar. Han meddelar en
mängd detaljer, som eljest aldrig hade kommit till vår kännedom,
tidsföljden är icke alltid korrekt återgifven, och fullt fri från partiskhet
är författaren icke. Denna krönika med dess enkla versmått och för
nutidens läsare gammalmodiga vändningar, hvilka dock innehålla många
träffande uttalanden, är icke en helgjuten skapelse. Författaren skildrade
först tilldragelserna under åren 1317—1319, i hvilka han senare insköt
berättelsen om junker Magnus Birgerssons afrättning. Sedan, dock kort
tid därefter, företog han sig att leda sin historiska framställning längre
tillbaka. Han började med tilldragelser från konung Erik III:s regering
och fortsatte skildringen till in i år 1313. Mellan hösten 1313 och
hösten 1317 finnes en lucka i framställningen. Märkligt är, att
författaren icke är en andlig man. Han maåste hafva varit en lekman,
som var väl förtrogen med ridderlig sed och krigisk idrott. Han har
uppenbarligen på ett eller annat sätt tillhört hertig Eriks omgifning.
Erikskrönikan är därför ett synnerligen märkligt vittnesbörd om det
insteg den litterära bildningen vunnit i Sverige. Under det mot slutet
af 1400-talet icke alla riksråden kunde läsa, fanns redan år 1320 en
lekman, tillhörande de höfviska kretsarna, som mäktade uppträda som
författare, som i Sverige införde ett nytt slag af författarskap.
Författarens handskrift finnes icke i behall. Den äldsta bevarade
handskriften tillhör år 1457. En sida ur denna är här återgifven pl. 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
