Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 11. Konung Magnus II:s myndighetstid, andra skedet. 1344-1353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
Drotseten hade vida större betydelse än marsken, åt hvilken vården
om krigsväsendet var anförtrodd. Marskämbetet synes knappt alltid
hafva varit besatt, åtminstone finnas under långa tider urkunder, i
hvilka ingen marsk omtalas. Håkan Mattsson var marsk under åren
1335 och 1336, Anund Finvidsson under åren 1340—1344, Sten Turesson
under åren 1348 och 1349. Med afseende på betydelsen af marskens
ställning inom samhället är att märka, att marsken icke behöfde
innehafva riddarvärdighet.
De längst aflägsna landskapen, Finland och Skåne, kräfde särskilda
åtgärder. Slott funnos i båda, och slotten hade höfdingar. men man
kände behof af mera upphöjda styresmän öfver dessa områden. De
kallas än advocati (fogdar), än prefecti, hvilket vi ju kunna öfversätta
med föreståndare, för att icke använda det i senare tid förekommande
uttrycket ståthållare, än capitanei, d. v. s. höfvitsmän. Till sådana viktiga
poster utsågos framstående män. I Skåne förekomma som höfvitsmän
år 1333, således strax efter landets införlifvande med Sverige, Anund
Sture (tre sjöblad) och Ulf Filipsson (tillbakaseende ulf, fig. 201), åren
1341 och 1342 den förut nämnde Johan Kristineson, år 1346 Karl
Nilsson (natt och dag), år 1347 Arnvid Lindormsson. Höfvitsmännen
i Finland synas hafva bott på Åbo slott.
Om kyrkans stormän är icke mycket att säga. Ärkebiskop Karl
i Lund tog en synnerligen verksam del i Skånes förening med Sverige.
Under hans efterträdare Peter uppenbarar sig, huru betänkliga
förhållandena i Danmark voro. År 1336 hotar han med bannlysning enhvar
som på ett eller annat sätt begick våld mot kyrkan. Vid en dansk
biskopssynod år 1345 öfverenskoms, huru mycket hvar biskop skulle
lämna i bidrag till underhåll åt en biskop, som af omständigheterna
tvingades att lämna sitt stift; ärkebiskopen skulle lämna 25 mark
silfver.
Inom det gamla Sverige synes dominikanerorden hafva åtnjutit ett
synnerligen stort anseende. En medlem af denna orden blef ärkebiskop
i Uppsala år 1332 — han säges hafva lidit mycket genom angrepp från
franciskanerna. Till samma orden hörde biskop Israel Erlandsson i
Västerås, hvilken afled nyssnämnda år; han har i en skrift redogjort
för den helige konung Eriks lefnad och för de underverk, som gjort
honom förtjänt att räknas som ett af kyrkans helgon. Till samma
orden hörde biskop Ödgisl i Västerås († 1352). Han synes hafva varit
en from man. Sed var, att ärkebiskopar och biskopar visade sig i sina
sigill sittande i biskopsstolen. Ödgisl däremot har i sitt mycket prydligt
utförda sigill (fig. 202) anvisat sig en mycket blygsam plats, längst ned
i den spetsiga ovalen, som tillhör ett prästerligt sigill. Han ligger där
på knä, med biskopsmitra och staf i handen, med blickarna riktade uppat,
till de öfver honom stående jungfru Maria med Jesusbarnet på armen och
Johannes döparen. Allra öfverst syntes förr den korsfäste Kristus, men
hans bild är nu i det enda bevarade exemplaret af biskopens sigill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
