Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 12. Konung Magnus' myndighetstid, det sista skedet. 1353-1363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG MAGNUS’ MYNDIGHETSTID, DET SISTA SKEDET. 1353—1363. 237
samlade skaran. Men denna hans gudlöshet blef icke ostraffad. Kort
därefter föllo han, hans gemål och barn genom Guds rättvisa dom offer
för en snar och ömklig död.» Sannolikt omkommo makarne och deras
barn i den farsot, som under åren 1359 och 1360 rasade i landet och
som föranledde ärkebiskop Peter i Uppsala, på hans stifts enträgna
böner, att den 22 juli 1359 låta i högtidlig procession bära skrinet med
den helige konung Eriks ben till Gamla Uppsala och tillbaka till dess
förvaringsrum vid eller på domkyrkans högaltare.
Konung Eriks regering har naturligtvis icke lämnat djupa spår
efter sig i historien; hans styrelsetid var kort och uppfylld af strider.
Många bref utfärdade af honom hafva visserligen blifvit bevarade, men
de äro till en stor del skyddsbref för kyrkliga stiftelser. I öfrigt
utöfvade Erik under färder genom landet den konungen tillkommande
domsrätten. Som tillägg till konung Magnus Erikssons stadslag
förekommer ett stadgande, som år 1357 gafs af »den ärlige konung Erik»
och rikets råd angående straff för uppror mot städernas styrelser.
Om Eriks karaktär veta vi intet annat än det, att han icke drog
sig för att, brytande lag, uppträda mot fadern. Antagligen var han ett
tämligen viljelöst verktyg i de med konung Magnus missnöjda
stormännens händer.
Så fort konung Magnus erhållit underrättelse om sonens död, gaf han
till känna, att han återtoge såväl de landskap, som han åt sonen
öfverlåtit, som de, hvilka denne hade tillägnat sig. Eriks forna anhängare
begärde, att konung Magnus ville till någon ort i mellersta Sverige
sammankalla en herredag. Konungen utfärdade i stället kallelse till
en riksdag i Kalmar, till hvilken skulle infinna sig den 13 nästkommande
oktober rådets medlemmar, fyra män från hvar lagsaga, valda ombud
från hvar köpstad, två kaniker (jämte biskopen) för hvar domkyrka
och i öfrigt enhvar, som för rikets eller eget bästa ville komma. Detta
är den första riksdagskallelse vår historia känner. Det synes, som
om riksdagen i Kalmar aldrig kommit till stånd. Uppgörelsen mellan
konungen och stormännen ägde rum vid ett möte i Söderköping
den 18 november. Hertig Bengt skulle fortfarande vara landsförvist,
de honom gifna förläningsbrefven skulle återfordras. Återställde han
dem och konungen ansåge sig »af nåd eller för sin heders skull» böra
gifva honom någon upprättelse, kunde han ju lämna honom en
förläning i ett annat land, hvarmed helt visst menas Norge. Allt som
under de närmast föregående åren skett skulle vara förlåtet och glömdat,
alla anspråk på ersättning för liden skada skulle inom hvar lagsaga
pröfvas af tvenne personer jämte lagmannen. Konungarne Magnus och
Håkan lofvade »vid god tro och heder» att hålla denna öfverenskommelse.
Skrifvelsen beseglades af dem och drottning Blanche.
Stormännens syfte att göra sig fria från hertig Bengt blef sålunda
vunnet, hvilket för konungen innebar ett nederlag. Omständigheter,
öfver hvilka människor ej mäktade råda hade återbragt hela landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
