Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 12. Konung Magnus' myndighetstid, det sista skedet. 1353-1363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
hansestäderna och förmådde dem att följa honom till Helsingör och
Helsingborg. Den 14 juli var hertig Albrekt i Helsingör. Den 16
sammanträdde Valdemar med de flesta af hansans ombud nere i staden
Helsingborg. Han tackade de närvarande för att de hade infunnit
sig samt fortsatte: »Veten, att jag anklagat den stormäktige herren
konung Magnus af Sverige för hvarjehanda saker, hvilka han bestridde.
Men genom hertigen af Mecklenburg och andra, som kände förhållandena,
återkallad till hågkomst och till erkännande af sanningen med afseende
på dessa saker, kom han från slottet ned till oss i klostret här i staden
och erkände, att beskyllningarna voro grundade. Men med tanke därpa,
att hans bröd var här i Helsingborg varaktigare än mitt, öfverlät jag
det hela till skiljedomare.» Hvardera konungen utsåg fyra. Konung
Magnus utsåg hertigen af Mecklenburg, hvilken var en förrädare, fastän
konungen väl icke åtminstone fullt insåg det, en riddare, som under
den föregående tiden varit konung Magnus trogen, väpnaren Johan
Kristinesson (sparre), som tillhört konung Eriks parti, och en fjärde,
hvilken, därest hans namn är riktigt återgifvet, alls icke är känd.
Konung Valdemar yttrade vid samma tid, att Gud nu förhjälpt honom
till hans arfland Skåne. Detta påstående var falskt, ty Skåne var
ännu icke hans, och det är för oss omöjligt att räkna ut, hvilka
anklagelsepunkter han kunnat framställa mot konung Magnus och som
af denne erkänts varit riktiga. Skåne med tillhörande områden voro
af konung Valdemar fullständigt afträdda till Sverige.
Underligt är allt, som rör dessa förhållanden med afseende på
Helsingborg. När det af konung Valdemar omtalade mötet med konung
Magnus hölls, hade den förre redan börjat belägra Helsingborgs slott,
men belägringen synes hafva bedrifvits med ytterlig slapphet. Hertig
Albrekt, som ännu den 6 juli befann sig i Rostock, var den 14 i samma
månad hos konung Valdemar i Helsingör och synes därefter hafva
begifvit sig till konung Magnus i det belägrade slottet. Trots belägringen
lämnade konung Magnus det i slutet af juli för att begifva sig till
öfre Sverige, och han torde vid affärden hafva lämnat befälet åt hertigen.
Den 10 augusti infann sig hertigen, på grund af gifven lejd, hos
Valdemar i lägret utanför slottet, och där bilades alla tidigare
stridigheter mellan honom och den danske konungen; denne skulle söka i godo
förmå konung Magnus och Sveriges rike att ersätta all den skada, som
hertig Albrekt m. fl. lidit, i nödfall framtvinga en sådan godtgörelse.
Efter afslutandet af detta förbund vände hertigen åter till slottet.
hvars försvar var åt honom anförtrodt. Få dagar senare var han pa
besök hos den svenska här, som låg vid Rönne å, alldeles overksam, ty
där gick den tiden riksgränsen fram, och ingen kunde tvingas att gå
längre, äfven om man genom en marsch på några få mil hade kunnat
undsätta Helsingborgs slott. Hvad hertigen aftalade med den svenska
härens höfvitsmän, bland hvilka befann sig herr Erengisle jarl, veta vi
icke. Men icke lång tid därefter hade hertig Albrekt öfverlatit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
