Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 12. Konung Magnus' myndighetstid, det sista skedet. 1353-1363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
Sverige, sedan han blifvit jämte brodern, hertig Bengt, landsförvist.
Drottning Margareta uppfostrades af henne tillsammans med dottern
Ingegärd Knutsdotter, som sedermera blef abbedissa i Vadstena.
Men året bragte icke allenast bröllop utan ock dödsfall. Hertig
Kristofer dog, såsom redan är nämndt, den 11 juni, och drottning Blanche
afled mot årets slut. Efter broderns död var Margareta enda
arftagerska efter fadern, och utsikterna voro således lysande för konung
Håkan, äfven om den tiden icke ännu kände de stora egenskaper, som
utmärkte drottning Margareta.
Vid den tid, då konung Håkans bröllop firades, drogo sig de
landsförvista svenska herrarne från sin tillflyktsort Visby öfver till
Tyskland. Detta skedde strax efter påsk; år 1363 inföll påskdagen
den 2 april. I Tyskland utbjödo de på eget bevåg Sveriges krona at
en främmande furste. Allra först vände de sig till grefve Henrik af
Holstein, kallad den järnhårde. De ansågo sig väl skyldiga att gifva
honom upprättelse för de lidanden hans syster Elisabet måst utstå.
När han icke var hågad att blifva herre öfver Sverige, vände de sig
till konung Magnus’ systerson, den yngre hertig Albrekt. Han eller
väl i främsta rummet hans fader sade icke nej. Bo Jonsson var
uppenbarligen i dessa förhandlingar den ledande mannen. Herr Nils Turesson
mottog redan den 9 september 1363 af Bo Jonsson och tvenne
mecklenburgare skriftlig förbindelse, att alla de bref han mottagit af Magnus
och Håkan angående Viborg och andra län skulle af de mecklenburgska
hertigarne, »så snart de med Guds hjälp kommit till åstundad ställning
i Sveriges rike», stadfästas, äfvensom att de skulle ersätta alla
förluster, omkostnader och mödor, som kunde följa med det af honom ånyo
öfvertagna drotseteämbetet.
Midsommardagen detta år afslöts ett förbund mellan de
mecklenburgska furstarne, grefvarne af Holstein och hansan. Herrarne skulle
sända i striden 1200 riddare och svenner, städerna skulle lämna lika
många mark silfver och så många skepp, som behöfdes, med manskap
och utrustning. Nästa nyår skulle förbundet träda i kraft och gälla
för ett år. Det gällde närmast konung Valdemar men äfven alla,
som kunde anses vara hans bundsförvanter, till hvilka man helt visst
räknade hans måg och dennes fader. Emellertid försöktes nya
underhandlingar, hansedag följde på hansedag, flera af städerna visade sig
ohågade. Till sist kvarstodo allenast Lybeck och Stralsund samt de
två mecklenburgska städerna Wismar och Rostock. Som vanligt skulle
icke endast handelsförbindelsen afbrytas med det fientliga landet, utan
man ville äfven utsända kapare.
Innan allt detta hade hunnit ordnas, utfördes ett annat företag
under hanseatiskt beskydd. Den 10 november (1363) lämnade hertigarne
af Mecklenburg, fader och son, Warnemünde och seglade till Kalmar,
på hvars fäste alltsedan 1361 den holsteinska fanan med nässelbladet
svajade. De seglade vidare förbi Borgholm, som något mer än ett år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
